Vissa jobbveckor är mer turbulenta än andra. Förra veckan var en sådan. Så fylld av obegripligheter och hat. Men också av omtanke och kärlek.
Mina kontakter med Migrationsverket angående den utvisningshotade nyblivna mamman Francoise Mutuwa gav mig härdsmälta. Verket är så fyllt av dubbla budskap och obegripligheter att det slår knut på sig självt.
Är det ens människor av kött och blod jag har i luren? De som snärjer in sig i förordningar och som ”bara följer de regler vi är satta att arbeta utifrån”, men som vägrar att zooma ut och se hur idiotiskt det är att utvisa en mamma till Italien som man ändå vet kommer att få uppehållstillstånd här, här där hon har sin svenska man och sitt svenska barn?
Vad är poängen med att statuera exempel gällande Dublinförordningen i just detta fall, när verket vet och erkänner problemen med asylsökande som vägrar uppge sina personuppgifter i första EU-land och kommer till Sverige som ”papperslösa”?
Var är civilkuraget och det personliga ansvaret hos dem som arbetar med asylärenden och integration? Jag tror de har ett rent helvete och jag kan förstå deras frustration. Det är politikerna vi journalister ska gå på, men först måste ju signalerna om missförhållandena bli kända från dem som jobbar med frågorna. Jag önskar så, att ni oftare hörde av er till oss journalister.
Och så näthatet bland unga som knäckte en 10-årig flicka i Linköping. Så till den milda grad att familjen känner sig tvungen att flytta. Språkbruket, hatet och den totala omedvetenheten hos barn om konsekvenserna för den drabbade är så skrämmande.
Tack och lov är engagemanget bland er läsare för Francoise och mot näthatet stort. Omtanken och kärleken segrar vill jag tro. Måste vi alla tro.
Diakon Jan Johansson som hjälpt flyktingar sedan mitten av 70-talet ringer. Liksom 92-årige Åke Malmkvist. Åke undrar om inte humor kan fungera som verktyg och vapen för att de unga själva ska uppfostra varandra och attackera språkbruket. Han berättar en söt historia.
”På min tid gjorde vi det. Jag minns när vi var ett gäng kisar som åkte spårvagn, det fanns flickor ombord och jargongen oss grabbar emellan började bli grov. Då sa en ”sila tugget, det är bönor i kartongen!”
Problemet, säger Åke, är att han inte vet hur den uppfostrande humor ser ut i dag. Inte jag heller.
Och så tv och IS. Dessa skoningslösa barbarer som på löpande band skär huvudet av oliktänkande och låter barnen spela fotboll med skallarna. För grymt för att begripa – och lika obegripligt är att omvärlden inte protesterar högre.
Det är frestande att stänga av en stund, gå in i sin lilla bubbla och fokusera på det ljusa i den egna tillvaron när det mörknar runt omkring. För att orka med. Så nu gör jag det.
Mina närmsta är friska. Min yngsta har fått sommarjobb. Min äldsta kommer snart hem från sin jordenrunttripp. Jag har bestämt mig för att skaffa två kattungar.
Det ljusnar.
Och Gubben är en underbar människa! Jag är själaglad över att jag sprang på honom innan jag trillade av pinn.
Carina nås enklast via carina.glenning@corren.se