Som jag har saknat min lilla flock! Som minst fem hönor, som mest tolv. Och så en tupp. Det smärtar mig att säga, men man måste ha en tupp. Tanterna blir mycket lugnare då och en bra tupp varnar för faror.
Han har i huvudsak två varningsläten, ett för markfara (räv, hund, grävling) och ett för luftfara (rovfågel).
Om flocken befinner sig på en öppen gräsyta och tuppen varnar för markfara försöker hönsen ta sig upp på något. Om han varnar för luftfara och det är långt till ett buskage ställer sig hönsen blick stilla, som stenstoder. Rovfåglar kan ju bara ta bytesdjur som rör sig.
En vacker sommardaghörde jag tuppen Bert frenetiskt varna för luftfara och alla flickorna frös fast i sina rörelser. Mitt på en stor, öppen gräsmatta. En hade en ringlande mask i näbben, en annan stod på ett ben. Nu var de blick stilla, som statyer. Kan ni föreställa er synen?
Det var bara det att det fanns ingen rovfågel som cirkulerade över trädgården. Däremot hade Saab en flyguppvisning med Jas.
Förvirringen var total, men till slut insåg flocken att de här högljudda rovfåglarna nog inte utgjorde något omedelbart hot.
Jag kunde sitta och glo på hönsen i timmar. De fick ofta spatsera runt i hela trädgården och de var överlyckliga de dagarna. Höns älskar att krafsa bland löv, bada i sand och beta gräs, vilket ger gulorna en härlig färg. Vid skymningen gick de snällt in i hönshuset och satte sig på sina pinnar. Som tack för detta lindriga arbete fick jag fantastiska ägg.
När jag blev ensamstående var det för krångligt med höns så mamma fick ta över dem. Det var 11 år sedan och allt sedan dess har jag längtat efter flickorna.
Men hur gör man för att få en utpräglad stadsbo som Gubben med på noterna? Jag menar, bara det faktum att han valde att flytta ut till mig på landet får betecknas som en skräll och han var ju skeptisk även till katten Sören (som det dock pjåskas oerhört med nu för tiden . . .)
För något år sedan inleddes ”Operation Hen”. Med kvinnlig list skulle Gubben övertygas om att med några fjäderfän i familjen blir livet komplett och lyckan total.
Bäst är ju att få den som ska övertalas att tro att det är han själv som kommer med idén . . .
Så jag har hållit låg profil. Bara nämnt det där med höns lite i förbifarten. Sneglat mot hönsgården med uppgiven blick och småfuktiga ögon. Brutit ut i hänförelse de gånger vi kommit över riktigt goda lantägg som ju smakar så mycket mer än äggen från stackars degenererade fabrikshönor. Och så har jag lagt ner min själ i att tillaga den ultimata, krämiga räkomeletten. Ägg- och baconfrukost har dessutom blivit standard på helgerna.
Till min hjälp har jag också haft mamma och hennes karl som gett målande beskrivningar om hur kul – och lätt! – det är att vara med höns.
Till slut gav jag Gubben en present, boken ”Höns i trädgård”, och höll ruvande tummarna.
I helgen kom ett par karlar för att ta ned en massa träd hos oss. Hörde hur Gubben bad dem rensa ordentligt i och omkring hönsgården också.
Mycket återstår. Hela hönshuset och hönsgården har murknat och måste byggas upp igen.
En närstående händig man är tydligen redan vidtalad. Gubben blir hantlangare. Redan i helgen drar de igång.
Något kärleksbarn är jag och Gubben – tack och lov! – alldeles för gamla för.
Men kärlekshöns är inte heller fy skam.