Det är på onsdagarna det händer. Alltid och bara på onsdagarna. Med det är illa nog. Brottsplatsen är västra länsdelen. Ibland Motala, ibland Vadstena. Eller, när det är riktigt illa, båda städerna.
På onsdagarna arbetar Gubben där och det är mellan de två arbetspassen som hans mörka sidor, excesserna som gränsar till perversion, får sitt utlopp.
Jag har inte pratat med någon om det. Det är pinsamt. Länge saknade Gubben sjukdomsinsikt, men det har han tack och lov fått på sistone. ”Jag behöver nog hjälp. Det här är inte riktigt friskt” har han skrivit i sms till mig när han i skymningen på onsdagseftermiddagarna återvänder till hemmet, med skammens rodnad på sina kinder.
Och baksätet fullt av kassar.
Det handlar om kött. Gubben är svag för köttmarknaden, trots att vi gifte oss så sent som 1 augusti i fjol.
Nu ska jag återge en helt autentiskt sms-konversation mellan mig och Gubben en onsdag förmiddag. Det är jag som börjar.
– Kom ihåg vad jag sa. Inget kött i dag.
– Behöver vi verkligen ingenting?
– Jo. Smör och avokado. Det kan du få köpa.
– Ok. Bara det?
– Japp. Bara det.
– : (
Några timmar senare:
– Nå. Hur gick det?
– Eh . . . dåligt.
– Va?!
– Ja, jag kunde inte låta bli. Färsk strömming för 39 kronor kilot. Halva priset för kamben och utgången fläskstek som slumpades bort.
– Men älskling!
– Och lagrad Norrlandsost för bara 69 kr/kilot!
– Men du köpte ju tre ostar förra onsdagen!
– Och blandfärs för 39 kr/kilot. Svensk!
– Näää . . .
– Förlåt, men så hade de grillad kyckling för 29 spänn också. 29 spänn!
– Så här kan vi inte ha det!
– Jag vet. Jag försökte stå emot och gick förbi kyldisken, men vände och gick tillbaka.
Han köper bara svenskt, reagrejer och sånt med kort hållbarhet. Mat som sannolikt hade gått i en container annars. Vi slänger aldrig någon mat och tillhör dem som litar mer på lukt och smak än på producenternas datumhysteri. Och det är ju bra.
Men – i princip varenda helg går åt till att laga upp allt det som Gubben, likt en bisonjagande grottman, släpar hem på onsdagarna. Visst, sen har vi pytsar hela veckan, både till lunch och middag och halva släkten. Och visst, vi gillar båda att laga mat och gärna långkok, men ändå.
Snälla läsare! Hjälp en medmänniska. Om du en onsdag kring lunch ser min hjulbenta och ganska långaGubbe i fedorahatt vid kyldiskarna i Motalas eller Vadstenas större mataffärer, knuffa till honom bara. Höj ett varnande pekfinger och säg att det räcker nu. Att han inte behöver fler läggar eller köttben eller strömmingar. Att det är nog.
Gör det bara. För min skull.
Belöning i form av lätt bedagad fläskstek utlovas härmed.