I helgen skulle Göran, robotgräsklipparen, installeras vid den lilla stugan i väst, efter service, programmering och vinterförvaring i Linköping. Tanken är att Göran ska röra sig över hela den stora öde gräsmattan (som mest för tankarna till Ikeas parkering om någon frågar mig, men som enligt Gubben är ”praktisk och stilren”) för att sedan gå in i sitt bo och ladda sig själv.
Göran surade dock och vägrade lämna boet. Gubben svor så Kapten Haddock hade rodnat och ringde till sin mer tekniskt bevandrade kompis, som pådyvlat honom denna hightechpryl. Han fick instruktioner, kliade sig på flinten, pillade med Görans inställningar och ömsom gullade med, ömsom hotade den lilla maskinen.
Göran visade nu ett positivt livstecken och lämnade faktiskt boet . . . men bara för att följa husfasaden runt, runt.
Gubben svor ännu mer och ringde vännen igen. Nya knapptryckningar och se, nu gav sig Göran av från huset och började sitt till synes planlösa rullande över gräset. Hurra.
Det var bara en hake. Göran klippte inte. Han rullade och rullade på sitt småstånkande vis och Gubben och jag låg på mage på gräset, tog sikte på varsitt uppstickande strå och kunde konstatera att nej, Göran rullar över stråna, men de blir inte en millimeter kortare. Göran vändes ånyo uppochner.
Nya svordomar, en allt svettigare flint och nytt telefonsamtal. Gräset var förmodligen för långt. ”Justera knivarna”. Det gjorde Gubben, åt alla håll, men inget hände.
Det är nu jag får se Gubben med resoluta steg lämna tomten. Han går in till grannen och kommer tillbaka med en motorgräsklippare som han frenetiskt börjar köra.
– Vad gör du Gubbe? gastar jag.
– Klipper gräs ser du väl!
– Men Göran då, ska han gå omkring här i alla fall?
– Ja, jag vill inte störa honom nu när han väl kommit ut ur boet. Det är ändå ett steg i rätt riktning. Han får gå tills det är dags för honom att ladda sig.
Så där går Gubben och klipper i en dryg timme. Och runt honom lullar en robotgräsklippare som har glömt hur man klipper.
Och vad gjorde jag själv för livsviktigt som ursäktar att jag sitter här och gör mig lustig över min älskade Gubbes . . . eh . . . något bristfälliga teknikkunskaper?
Jo, jag rakade benen, målade tånaglarna, läste och sippade rödtjut.
Jag undrar vad grannarna, som såg både det slöa fruntimret på verandan, den hårt arbetande Gubben och den icke klippande robotgräsklipparen, viskade till varandra.
”Å herregud, nu har det slagit runt rejält för det där knepiga paret i sexan. De verkar ha köpt en trasig robotgräsklippare . . . som de har som ett slags HUSDJUR!”