Ge oss nordbor ett årligt pris

Med torskblocksfärgad, fnasig hud tittar vi fram ur våra hålor. Blinkar yrvaket mot ljuset och hälsar på grannen som vi inte sett sedan trädgårdsmöblerna baxades in i augusti. Världssamfundet borde instifta ett årligt pris till oss nordbor. För att vi står ut.

Foto:

Carinas krönika2016-03-31 08:13
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Påskhelg och klockor som vreds fram till sommartid. Trädgårdsarbete och friska promenader. Vårblommor som försynt tittar fram och fönster som det knappt går att se ut igenom. Vår frenesi flödar efter sju månader i kompakt mörker. Hur har vi lyckats acklimatisera oss till dessa livsförnekande betingelser?

Jo, det börjar redan med bröstmjölken. Via den blir vi itutade att det är underbart med årstider. Alla har sin charm, hejåhå. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Ungarna skickas i tidig ålder till ur- och skurdagis för att hårdtränas i konsten att vara lekfulla och glada trots vertikalt, piskande regn, alternativt permafrost. Galonisar/regnställ är en nationaldräkt och tidigt lär vi oss hur gummistövelsvampiga fötter ser ut och luktar. Pannlampor är en storsäljare.

Efter en sådan start i livet får vi som vuxna tuppjuck av våren. Bleknosigt vänder vi ansiktena mot de första värmande solstrålarna och på sociala medier formulerar vi lyrisk naturromantik. ”Kaffe mot en husvägg, lycka!”. ”Blåsippan ute i backarna står. Nu återvänder livet!”. ”Växtkraft hos tomatplantorna i vårt växthus!” ”Första tussilagobuketten!” ”Björken har musöron, nu är gott att leva!”

Varje solstund måste tas till vara och är man inte ute när solen skiner drabbas man obönhörligen av dåligt samvete, för att liksom vara otacksam mot vädergudarna som nu äntligen upptäckt att vi nordbor existerar.

När semestern kommer drar vi likt ett släpvagnsförsett lämmeltåg till byggvaruhusen. Trots att vi har extremt kort tid för uteaktiviteter så är vi storkonsumenter av tryckimpregnerat trä.

Vi älskar verandor, stora verandor. Med trädäck stora som halva Gotland när vi en förhoppning om att kunna suga ut ännu mer av de fem hyfsat ljusa månaderna.

Varje sommar ska ha sitt eget projekt även om vi snabbt glömmer dess ursprungliga syfte. Verandadäcket som byggdes förra året ska i år förses med tak. Nästa år glasas det in och året därpå byggs en ny veranda, eftersom vi nu saknar att sitta ute.

Sen vill vi ha bubbelpool, utekök, värstinggrill, ännu ett växthus, utegym, en fräck bar, sandlåda till glina, segelduk över uteplatsen, asfalterad skateplatta . . .

I tidningen läser vi varannan dag om att hudcancer ökar och varannan dag om hur livsviktigt det är med D-vitamin. Eftersom ungarna sedan späd ålder är vana vid att vara inpackade i gummi större delen av året finner de sig snällt i att bada med heltäckande kläder.

Sommaren rullar på och vi flockas runt grillar stora som frysboxar. Fixa käk över eld gjorde vi redan på grottstadiet, men nu har tillagningssättet upphöjts till en exakt vetenskap. Vi skryter om den optimala, egengjorda glacen på Facebook (utan att avslöja receptet), har picknickar, hårdumgås med grannar och släkt, sitter uppe och njuter av ljumma sommarnätter som ofta är svinkalla, men blir uthärdliga tack vare infravärmen.

In ska vi förbaske mig inte!

Tjoff så är semestern slut. Så mycket vila blev det inte. Vi har arbetat som galärslavar och är nu däckade av altandäcksbygge och socialt samkväm, som ska räcka hela året.

Nu vill vi bara in till soffan i skumrasket. Utpumpade kryper vi in under filten. Tänder ljus, eldar i braskaminen och låter huden återfå torskblocksfärgen. Nu ska batterierna laddas. Låt mörker, hagel och drivis omsluta oss.

Om sju månader är det dags igen.

Läs mer om