Jag tänker på den nypensionerade tyske kommunalarbetaren som skickade ett mejl till sina arbetskamrater där han avslöjade att han inte gjort ett dyft på 14 år. Han hade jobbat på en byggavdelning och lyft 6,5 miljoner i lön under åren. Och alltså inte utfört några som helst arbetsuppgifter.
Anledningen var, enligt DN, omorganiseringar där uppgifter tagits ifrån mannen och lagts på andra samtidigt som andra avdelningar utförde de uppgifter som egentligen var hans.
Sicken lysande idé! Varför gjorde jag inte så, dumma gamla människa?
Den optimala grogrunden är företagsombildningar , omorganisationer och flera chefsbyten, att nya kommer in som inte vet din historia.
Och här har jag suttit med snoken över Bostadsbilagan och inte tagit min rättmätiga chans att efter dessa hundår sedan 1988 sakta och fint glida över i en räkmacketillvaro. Tänk det här:
Nya chefen: Den där Carina Glenning som just rusade förbi med famnen full av dokument, vad jobbar hon med?
Kollega: Åh, hon är en av våra verkliga arbetshästar. En spindel i nätet.
Nya chefen: Ser man på. Och vad, mera exakt, sysslar hon med?
Kollegan: Ja du, tusen saker. Hon utreder, samordnar, handleder, strukturerar, utvecklar, projektleder, coachar. Och tar tydligen konsultuppdrag också. Management, du vet.
Det handlar om att skapa en illusion kring sin egen person och likt flyghavre låta den sprida sig. Att under några förberedelseår bädda för framtiden.
Vara med på tusen olika hörn, sitta i ideliga möten tills det blir så mycket av allting att INGEN längre har koll på vad du är involverad i. När en chef ber dig om något konkret som har med kärnverksamheten att göra säger du uppgivet: "Sorry, det är heeelt omöjligt. Allvarligt. Jag ligger efter med fyra rapporter och har tre nya upplägg att projektera ..."
Det gäller att alltid ha mobilsvar inkopplat så att du när chefen har ringt har god tid på dig att konstruera en ursäkt/förklaring.
En vanlig dag, om jag hade skött mina kort bättre, kunde ha sett ut så här:
Jag frustar in på redaktionen, säger hej lite flyktigt utan att möta någons blick, drar igång datorn, suckar över att det ligger hundratals nya mejl sedan midnatt då jag loggade ut, tar en bunt pärmar och rusar med jagad blick rakt igenom morgonmötesrummet, tar mig ner till annonsavdelningen och rusar igenom den också.
Stackars Glenning, tänker alla. Hennes tempo är helt omänskligt.
Efter pärmtjurrusningarna kunde jag sedan lugnt dra mig tillbaka till vilorummet med en roman. Eller ta bilen till något "möte på annan ort".
Ingen hade ändå haft någon koll.
Hur korkad får man bli?