Fast i drogträsket

Jag betedde mig klassiskt. Berättade knappt för någon om mitt beroende. Smög, nästan som om jag skämdes. Men nu kommer jag ut.

Carinas krönika2013-01-10 08:44
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att det var en drog stod tidigt klart och ett tag befarade jag nästan knarkträsket. För att en drog ska klassas som narkotika ska den uppfylla tre kriterier, läser jag:Den ska vara beroendeframkallande. Är min drog det? Ja, tveklöst.Den ska fungera euforiserande, det vill säga framkalla en stark känsla av lycka. Japp, det gör den definitivt.Den ska klassas som hälsofarlig. Nej, där fetsprack det.Min drog kostar en spottstyver. Man blir pigg, man blir hög, man blir glad. Man träffar folk av alla sorter och åldrar. Man skingrar sina tankar och därmed eventuellt tungsinne.

Men inte nog med det:

Immunförsvaret påverkas positivt när immunoglobulinhalten mäts.

Testosteronhalten ökar vilket är positivt för skelettet och cellernas återuppbyggnad.

Fibrinogenhalten i blodet minskar – och därmed risken för blodpropp.

Utsöndringen av hormonet oxytocin, som ger en känsla av lugn och välbefinnande, ökar.

Kroppen syresätts, spänningarna släpper och stresshormonerna minskar.

Allt ovan finns nedtecknat i forskningsrapporter. Och de negativa biverkningarna då? Nix, inga alls har kunnat påvisas.

Lägg därtill att självförtroendet får en kick. Om du själv missar så är det andra som inte gör det och det gemensamma slutresultatet blir så bra, så bra. Ja, denna mirakelmedicin borde sannerligen skrivas ut lika ofta som penicillin och antidepressiva.

I väntan på det så självmedicinerar jag. Varje måndagskväll tar jag bilen till en obskyr liten stocktimrad stuga på gamla regementsområdet i Linköping.

I skydd av mörkret glider jag ur bilen, kastar förstulna blickar över axeln och rinner raskt som en vessla in i stugan. Där inne är det varmt, trångt och ett högt sorl. Vi tystnar först när vår lika rödhåriga som mytomspunna sektledare E hyssjar oss. Sedan lotsar hon oss i en härlig tripp.

Hade någon sagt för tio år sedan att jag skulle sjunga i kör hade jag ruskat på skallen. Jag, som visserligen gillar att ge hals i snapsvisor och en och annan Taubedänga, men stämsång? Aldrig. Såvida jag nu inte bara hallucinerar så sjunger jag i kör numera.

Mänska, vad du än gör!

Sjung i kör innan du dör!