Jag tänker inte på vanliga presenter. Att ge mig tjusiga smycken eller vackra glas är att kasta pärlor för svin. Men jag blir som en överexalterad unge på julafton av överraskningar, gärna i form av upplevelser. Små, som något extra gott att äta en onsdagskväll. Eller stora, som biljetter till Dalhallas fyrverkerikonsert.
Om jag var småförälskad i det där kalkbrottet efter förra årets konsert så är jag störtkär i det efter årets. Jag tror det är tv:s förtjänst.
När jobbet drog igång efter semestern och kvällarna började bli småruggiga fick Gubben och jag för oss att titta på Ulf Kvenslers svt-serie Molanders som blev höjd till skyarna när den sändes i våras.
Ja, så upprörda var människor över att det inte skulle bli någon säsong två att aktionsgrupper på Facebook drogs igång. Det här var ju den bästa serie som gjorts!
Jag kan inte komma på en enda svensk tv-serie som skildrar nutid på ett någorlunda trovärdigt och ändå dramatiskt vis, så vi gav Molanders en chans.
Åh så bra! Ni som inte sett den, gör det. Här är inte tillvaron svart eller vit utan i samma gråskala som livet självt. Karaktärerna är inte utpräglat ”bra” eller ”dåliga”, utan både och, som i livet självt. Människor av kött och blod, med såväl tillkortakommanden som förtjänster, gör alltsammans trovärdigt. Och dramaturgin i vilken vanlig familj som helst är ju faktiskt inte att förakta . . .
I första avsnittet värjde jag mig lite mot musiken. Pappan i familjen Molander, spelad av Eric Ericson, är dirigent i en symfoniorkester. Det skavde lite i mitt otränade öra. Jag har försökt lära mig uppskatta klassisk musik, men aldrig riktigt lyckats. Tänker att jag nog är för omusikalisk, för simpel, för grund.
I takt med att de tolv avsnitten betades av kom jag på mig själv med att först tycka att musiken var helt okej, till att i slutet njuta av den.
Så när vi satt där i kalkbrottet utanför Rättvik i Dalarna i lördags fick jag gåshud när Dalasinfoniettan, under ledning av dirigenten och konferencieren Eric Solén, drog igång.
Årets inbjudna solister var suveräna. Christer Sjögren (vilken röst den karln har), Gunhild Carling (en läcker och rolig multiartist som både sjunger och spelar trumpet, trombon, harpa och säckpipa), Linnea Olsson (sångerska och cellist med en helt unik spelstil. I sitt första nummer kom hon inglidande på en marchallupplyst flotte).
För dig som inte vet: Kalkbrottet Dalhalla lades ned 1991 och första konserten hölls 1994. Brottet är 400 meter långt, 175 meter brett och 60 meter djupt. Dimensionerna ger en perfekt akustisk spelplats som har plats för 4 000 i salongen under den bara himlen.
De höga kalkväggarna, den smaragdgröna sjön och den flytande scenen gör Dalhalla till en av de mäktigaste och vackraste utomhusarenorna i världen. Här är så fyllt av dramatik under avslutningskonserten, med marchaller runt hela kalkbrottets topp, och ett magnifikt fyrverkeri till klassiska toner som crescendo.
Jag längtar redan till september 2014 och nästa magiska Dalhallabesök. Helt klart en ny höjdpunkt på året. Tack min älskade Gubbe! (Som varken är oskarp eller bitter som Gubben på bilden).
I övrigt är inget i mitt liv klassiskt i bemärkelsen ”gammalt och välkänt” just nu. Jag har ju blivit sambo efter tio år som ensamboende. Märkligt nog känns det som om Gubben och jag har bott ihop hela livet.
Jag begriper faktiskt ingenting.
CARINA GLENNING