Höns är bytesdjur och sedan vi skaffade vår flock har vi sett duvhök, räv och mård på tomten.
Hönsgården har förstärkts i omgångar och liknar nu ett Fort Knox. Det vanliga hönsnätet har fått sällskap av svetsat putsnät nedgrävt i marken. Dess hål är mycket mindre än hönsnätets och hindrar exempelvis mink.
Runt utegården ligger dubbla laget av tunga stenplattor, staplade på varandra, för att hindra djur från att gräva sig in.
Själva hönshuset där flickorna och tuppen Bert sover är isolerat och har betonggolv. Den som vill åt hönsen får spränga sig in.
Problemet med höns är att de snabbt ”förbrukar” marken i sin hönsgård. Huvudsakliga födan är gräs, de betar massor av gräs, och det är det som gör de lyckliga utehönsens gulor så starkt gula. Och goda.
Så för att kunna erbjuda mer gräs byggde vi hönsgård nummer två. Den är inte alls lika rovdjurssäker som gård nummer ett, men ändå hyfsat bra, med kompostgaller runt om och hönsnät som tak. Den stoppar åtminstone duvhök, det vanligaste rovdjuret under dagtid.
Det är i ettan och tvåan flickorna är när vi är på jobbet. Så fort vi kommer hem och öppnar bildörren drar ett jämrande och klagande kackel igång. Ni anar inte hur missnöjda höns kan låta. De vill ut till gård nummer tre!
Den i sin tur är inte ett dugg rovdjurssäker utan består bara av ett flyttbart staket och inget tak alls. Det som lockar dem är att det i trean finns en berså med en stor gammal studsmatta. I dunklet och fukten under studsmattan frodas maskar och andra läckra småkryp som faller hönsnäbbar i smaken. Och här finns gräs!
Eftersom jag är en hönsmamma av rang kom jag i somras på att göra ännu en förstärkning av säkerhetsgraden – en påsatt radio för att ytterligare skrämma bort rovdjuren.
Men vilken kanal lämpar sig bäst för hönshjärnor?
Om de nu ska dras med ljud när vi är borta på dagarna måste det vara något de små liven står ut med i långa loppet.
P3? Nej, sånt infantilt kackel vill jag inte utsätta dem för. Det skulle sannolikt resultera i scrambled eggs.
En reklamkanal? Nä, för stressigt. Det skulle landa hårdvispad omelett i redena. Eller maräng.
Något lugnt och allmänbildande vore bäst. Det är inte troligt att höns tar till sig av klokskap förmedlad via en radiokanal, men man vet aldrig.
Det fick bli P1.
Äggläggandet dalade drastiskt. Från sex–sju ägg om dagen var antalet en månad efter P1:s inträde i hönsens vardag bara tre–fyra ägg. Och till sist bara ett–två.
Var det värmen? Nej, äggbristen bestod trots svalare väder.
Nu kollade jag radiotablån och poletten trillade ner. De stackars flickorna hade tvingats lyssna på det ena genusprogrammet efter det andra. Sammantaget gick alla ut på att kön bara är en social konstruktion, att vi lever i ett förtryckande patriarkat och att alla individer av hankön är ondsinta.
Dödsstöten för äggläggningen tror jag dock var en programserie som kördes i P1. Efter att ha hört lite av ett enda avsnitt kände även jag hur kammen vek ned sig.
Nu har jag rattat in P4 och märker en ökad livslust bland fjäderfäna. Drömmen är att bästa kanalen, testkanalen P4 Plus, ska bli FM-sänd.
P1:s ”Bergman om Bergman” ska de aldrig mer behöva lyssna till.
Man är väl djurvän.