Jag gjorde det överallt. I sängen, på toaletten, i bilen vid rött ljus, i smyg på tråkiga möten, när jag gick på stan, medan jag lagade mat. Jag gjorde det så fort jag fick några sekunder över. Kollade mobilen.
Jag är inte ensam. Jag vet många som beter sig exakt likadant och gärna spelar lite Quizvia mobilen också, när man ändå är på toaletten.
Det är moderna journalisters skyldighet att befinna sig där många andra människor uppehåller sig och i dag inkluderar det sociala medier. Där kan vi snappa upp samtalsämnen och hitta intressanta människoöden. De virtuella torgen, Facebook, Twitter, Instagram, har ersatt de gamla kullerstensbelagda marknadsplatserna. Den dagen ingen längre vill ha Corren i cellulosautförande måste vi ha tillräckligt med nätintäkter för att kunna fortsätta verka, därför är det viktigt att sprida våra artiklar även utanför papperstidningen.
Så är det bara. Men jag ska inte skylla enkom på mitt yrke. Jag gillar, för det mesta, att följa med i nyhetsflödet och guppa omkring i debattvågorna. Ha koll. Ingen chef tvingar mig att göra detta när jag är ledig, men det är svårt att sätta gränser. Att mitt i en Facebookdiskussion om en artikel jag skrivit meddela att ”nä ni, nu är klockan 17, så jag återkommer i morgon” känns som stenåldersmanér.
När en läsare skickar ett uppskattande mejl när jag är ledig en fredag vill jag svara direkt. Inte på måndag morgon. Det känns snudd på ohyfsat.
Allt ska gå så fort. Fortare och fortare. Hur ska det bli framöver? Många unga är uppvuxna med - och invaggade i tron - att alla livets svar finns tre knapptryckningar bort. Svarar jag inte på ett sms inom tio minuter kommer ett uppfordrande ”MEN HALLÅÅÅ! SVARA DÅ!!!” De kräver att ständigt kunna nå en, även om rena bagateller. Men om man inte ständigt vill bli nådd då?
När de smarta mobilerna kom flöt arbete och fritid samman. Det som tidigare bara fanns i jobb- eller hemdatorn låg nu i mobilen, i fickan. Det är ett faktum vi måste förhålla oss till. Men åtminstone jag behöver ibland stänga av intrycken.
Det är inte vettigt att vara mer närvarande i sociala medier än där man fysiskt befinner sig. I alla fall inte för mig. Jag vet att många tycker att cyberspace ÄR det verkliga livet, men jag mådde dåligt över min MB, min mobilbesatthet. På senare tid har jag betraktat denna sjuka på lite håll.
Vill jag ha det så här veckans alla dagar? Nej!
Mår jag mestadels bra eller dåligt över att ständigt vara uppdaterad om världens tillstånd? Mestadels dåligt!
Ger de korta, rumphuggna och ofta aggressiva konversationerna på nätet mig mycket? Ytterst sällan!
Finns det ting, om än små, i min fysiska närhet som riskerar att gå förlorade om jag ständigt sitter med snoken över min mobil? Ja!
Det var därför jag lämnade mobilen hemma när Gubben och jag förra veckan åkte på semester. Med viss bävan ska erkännas. Mer om det nästa vecka, då ni också får höra hur Gubben orsakade en badrockschock på Gran Canaria.