Par som har levt länge tillsammans är ofta lika. På gott eller ont. De gillar samma mat, har samma åsikter, skrattar åt samma skämt eller förenas i ett konstant gnällande över samma saker. Eller konstant gnällande på varandra. Det är intressant hur vi förändras och tar intryck av vår partner.
"Vad har hänt med P som förr var så positiv och pigg på umgänge? Sedan han träffade A drar han sig undan".
"Härligt att se N nu för tiden. Så glad och utstrålar sådant lugn. Hon är vänligare sedan hon träffade T".
Hur vet man vilken förändring som är självvald och av godo och vilken som har föranletts av en ofrivillig anpassning till partnern, för att vara smidig?
Hur vet man om en människa är "bra" eller "dålig" för mig? Lockar fram det bästa eller sämsta? Det vore ju synd att tillbringa sina dagar med någon som odlar ens negativa sidor.
Köket är hemmets hjärta. En samlevnadscoach jag hörde beskrev hallen som en indikator på hur det står till där hemma: "Lita på din magkänsla när du kliver in i er hall. Livet är ingen dans på rosor, men om hallkänslan är konstant dålig är det illavarslande. Hallen är ju själva passagen mellan jobb och privatliv. Vill du komma hem - eller tar det emot?"
Hallen kan vara ett varmt rum för kroppskontakt, välkommen och hej då. Eller en plats som känns tung när man kommer hem och befriande när man får lämna den.
Varför fortsätter människor att dela hall om disharmonin skär genom luften, tristessen ligger tung eller grälen står som spön? För att ett känt helvete är bättre än ett okänt? Men tänk om det finns ett okänt paradis, som det kända helvetet skymmer.
Livet är för kort för att mötas av olustkänslor i den egna hallen. Jag vill tro att det för alla finns någon, som har förmågan att locka fram det bästa hos oss. Någon som ligger på rätt frekvens så att gnissel och brus om inte upphör, så i alla fall minimeras.
Jag blir så glad när människor träffar rätt, finner samklang och får en trygg bas som gör det lite mindre tungt att möta de motgångar livet ofrånkomligen har i beredskap åt oss.
Det kanske inte är chefen/vikten/svärmor/det orenoverade köket/barndomen/garageuppfarten som är problemet. Det kanske är hallkänslan.
Ibland handlar det inte om att finna bästa tänkbara scenario, utan om att välja det minst dåliga. Jag läser en statusuppdatering på Facebook från en nyskild barndomsvän:
"Så tungt, sorgligt och ödesmättat. Ett havererat livsprojekt. Det är ingens fel, ändå var det just fel mellan oss. Något i hela vår relation som skavde. Nu efteråt känns det som om 50 kilo sten plockats bort från mina axlar".