Läs mer: Till mina barn om ni får barn
Mor- och farföräldrar. Om de vill avlasta dig ibland – tacka Gud. Om de vill ta över och vara familjeöverhuvuden även i din familj, säg ifrån. För att det inte ska bli gnissel om hur ofta de ska hjälpa till, gör en deal: Du ber om hjälp när du behöver, de lovar i gengäld att säga nej när de inte vill. Alltså inte bara när de inte kan, utan även när de inte har lust.
Uppfostran. Låt dem som ibland tar hand om dina barn ha sina egna regler. Dina barn kommer inte att drabbas av framtida posttraumatisk stress för att de får glass hos mormor varje gång, inte få framtida sömnproblem för att de är tvungna att tvätta händerna både före och efter maten hos farfar eller hämmas i sin utveckling för att paddan är förbjuden hos moster Monika. Olika regler på olika platser gäller ju i hela livet.
Spy galla. Vissa föräldrar betraktar den egna ungen som Guds gåva till mänskligheten och tar varje tillfälle att skryta om hur ovanligt utvecklad för sin ålder avkomman än. Skaffa dig en lierad annan småbarnsförälder som du kan snacka skit om dina ungar med. Man behöver lätta på trycket ibland och det är stärkande att veta att man inte är ensam om att ibland spy på småbarnslivet. ”Guds-gåva-till-mänskligheten-föräldrarna” spyr de också, men skulle hellre hugga av sig benet än att erkänna det.
Självförtroende. Hjälp barnet att lösa problem, men lös inte problemen åt dem. Ge barnet rimliga förväntningar. Vem orkar växa upp med mantrat: ”Du är bäst av alla i hela världen och klarar allt du vill. Alltid”?
Hot och mutor. En gravt underskattad uppfostringsmetod. Jag menar inte ”ät upp – annars får du stryk” utan mer ”kom så städar vi, så kan vi ta en fika efteråt”.
Ta smällar. Överbeskyddade barn råkar lättare illa ut. Det går inte att madrassera hela världen åt ditt barn. Lär det att visst är farligt så att barnet förstår att man behöver vara på sin vakt. Ajaj går att implementera mycket tidigt.
Flytta hemifrån. Det finns unga vuxna som går in i väggen när de flyttar hemifrån, för att själva vuxenlivet blir en chock. Förbered dina barn i god tid genom att se till att de ända från småbarnsåren hjälper till hemma. Givetvis utan att få betalt för det. Ingen betalar dem när de flyttar hemifrån.
Ta ansvar. Du vet hur ditt barn beter sig när du är med, men inte annars. Be lärarna att skicka dig ett odramatiskt kort mejl när din unge har gjort något korkat. Då kan du iscensätta ett samtal som tangerar ämnet under exempelvis kvällsmaten, utan att röja att någon ”tjallat”. ”Guds-gåva-till-mänskligeten-föräldrarna” kommer aldrig att göra så här. De är nämligen fast förvissade om att deras egna barn aldrig gör fel.
Föräldramöten. Guds straff till oss föräldrar. Inget är så nedbrytande som dessa ineffektiva tillställningar som alltid är minst en timme för långa. Alltid finns där någon dominant morsa som ska bestämma allt ifrån hur klassrummet ska möbleras till vart skolresan ska gå, någon enerverande farsa som under alla möten lyckas flika in fotbollsskryt om den egna ungen, en ängslig mamma som kämpar för dynor på utomhusbänkarna för att undvika urinvägsinfektion och någon präktig farsa som redan efter två veckor lärt sig namnen på samtliga elever i den nya klassen. OCH på deras föräldrar.
Se till att vara utvilad inför varje möte. Hav förtröstan och minns: Det finns mer än en sak att fira den dagen ditt barn går ut grundskolan.