Det är tisdag när detta skrivs. När du läser de här raderna är allt över. Så här är det:
När jag drog igång serien ”Låna Carina” i höstas fick jag ett mejl från Finn Bengtsson på Östgötabänken. Han föreslog att jag skulle praoa i riksdagen en dag, halva dagen med honom och halva dagen med s-kollegan Anna-Lena Sörensson, också hon östgöte.
Självklart nappade jag på detta. En dag som riksdagsledamot i maktens korridorer, med chans till inblick bakom kulisserna, kan man inte avböja. Finn föreslog i samma veva att jag kunde hålla ett ”valmanifest” för de östgötska politikerna som de sedan skulle betygsätta.
Nja. Jag tog inte det där så allvarligt, tänkte att det är långt till den 5 februari, han hinner nog glömma idén . . .
Häromdagen fick jag ett mejl som skickats till samtliga 15 folkvalda på Östgötabänken, där nedanstående programpunkt för 5 februari finns med:
12.00–13.00 Carina Glenning presenterar sitt ”valmanifest” i pressrummet i Kammarfoajén. Östgötabänkens samtliga riksdagsledamöter inbjuds att lyssna och sedan sätta betyg på dagens nya kollega.
Gulp. Och det där utspelade sig alltså igår och jag har i skrivandes stund ingen susning om hur det hela ska avlöpa. Om det gick hyfsat för mig så sitter jag här på Correns redaktion som vanligt. Om inte ligger jag hemma med en skämskudde över nyllet. I värsta fall har jag fått sparken från Corren för att genom mitt pinsamma framträdande ha vanärat koncernen. I så fall blir det synd om Finn Bengtsson och det kommer att tisslas i riksdagskorridorerna. ”Titta! Där går den där moderaten som bjöd in det där stolpskottet till reporter som stal en hel timme viktig arbetstid med sitt svammel!”
Jag har inte skrivit mitt valmanifest än, men jag har gjort rubriken. ”En abdikerad vuxenvärld”.
Jag ska prata om krisen i skolan, dåliga betyg, dålig lärarutbildning, föräldrar som dikterar villkoren för betygssättning, rektorer som hellre ställer sig på föräldrarnas än lärarnas sida, lärare som är rädda för eleverna, som inte vet vilka mandat de har för att skapa ordning i klassen, om ställningskriget som inte leder någon vart. Men jag ska också prata om en vuxenvärld som abdikerat, som inte förmår fånga upp de unga vars föräldrar inte mäktar med att uppfostra sina barn. Jag ska prata om att vanlig jäkla hyfs, ordning och respekt måste införas som skolämne. För ungarnas skull! Om att vi måste lära dem vanligt bondförnuft så att de över huvud taget har en chans på arbetsmarknaden. Och så ska jag kräva block-överskridande långsiktiga överenskommelser om hur vi ska få svensk skola på fötter.
Jag får skriva mitt valmanifest på tåget, onsdag morgon.
Nu brottas jag med andra, mer allvarliga, bekymmer.
Vad tusan ska jag ha på mig? De tjusiga dräkterna lyser med sin frånvaro i garderoben.
Håret kan inte hänga så här. En stram svinrygg kanske, det andas väl seriositet?
Jag måste frisera mitt språk. Inte svära så förbannat.
Fotriktigt eller högklackat?
Måste, måste, måste vara lite fin i kanten. Men det blir svårt, jag är ju rätt ful i kanten.
Om man möter Reinfeldt säger man ”Hej Fredde!” då?
Finns det en mikro i personalrummet så att jag kan värma min matpyts?