Gubben friade på sin 60-årsdag förra hösten. Till allas, inklusive min, stora förvåning. Det var ju HANS dag och så plötsligt inledde han ett tal till mig, föll på knä, halade fram en ring och … inte ett öga var torrt. Gamla människorna, så sött!
1 augusti, mitt i semestern, var det dags. Vi skulle bara bli några stycken, närmsta familjerna. 20 personer kanske. Göta Hotell blir bra. Där kan alla att sova över.
Men vänta förresten. Honom vore det kul att bjuda, och henne, och det där paret och kanske några jobbarkompisar också. Så var vi uppe i 40. Där sprack Göta Hotell, så många kan inte övernatta där.
Vad sägs om det där fina stora semesterhuset som går att hyra, vid en liten sjö? Det tar vi. Verandan är stor och vetter mot sjön. Under tak är den också, ifall sommaren fortsätter som den börjat, med regn.
Gubben kom på att han ville bjuda ytterligare några och för rättvisans skull gjorde jag det också. Nu var vi uppe i 50 och min dotter toastmadamen började bli lite irriterad.
– Nu får ni sluta krångla. Det är dags att skicka inbjudningarna. I morgon vill jag ha den definitiva listan.
Bröllopsdatumet närmade sig. Sådär i förbigående mumlade Gubben en morgon:
– Jag har meddelat cateringfirman att vi blir 60.
– Va! Ni har ju sagt 50, stönade toastmadamen.
– Jo, men det är lika bra att vara på den säkra sidan.
– Alltså, ni är inte kloka, hade jag anat att det skulle bli så här . . . Nu räcker den där verandan definitivt inte till! Vi vet inte hur många som kommer och inte var vi ska vara.
– Jodå, försökte jag. Några sitter inne och några sitter ute. Med altandörrarna där emellan öppna så hör alla talen ändå. Det ordnar sig alltid.
Medan jag förhörde mig om var man kunde hyra tillräckligt med bord och stolar trodde jag (och toastmadamen) att läget nu var hyfsat under kontroll. Det var då, bara en dryg vecka före bröllopet, som Gubben (återigen lite skamset mumlande) undslapp sig:
– Jag har ringt cateringfirman och sagt att vi nog blir bortåt 65.
– Sluta! Vadå ”bortåt 65” och vadå ”nog”? Det var ju JAG som skulle hålla i planeringen! Jag måste veta det exakta antalet, nästan grät den hårt prövade toastmadamen.
Det visste Gubben tyvärr inte. När vi konfronterade honom visade det sig att han en kväll, efter ”några” gin och tonic när sommarnatten var ljum, himlavalvet stort och ädelmodet och nostalgin ännu större, ringt runt och bjudit in ytterligare ”en handfull” människor.
Exakt vilka eller exakt hur många kunde han inte uppge. Det var nu toastmadamen bröt ihop fullständigt. Huset vid sjön skulle inte funka längre. Och bordsplacering var inte att tänka på när nu brudparet inte riktigt visste vilka gäster som skulle dyka upp.
Hade Gubben i sin storsinta gindimma bjudit in ytterligare fyra eller ytterligare tolv? Det var höljt i dunkel.
Dagen kom. Vädrets makter gjorde ett lappkast och introducerade sommaren. Andra makter såg till att vigselceremonin i den lilla hemmakyrkan blev så magisk som jag bara kunnat drömma om. När en vän till toastmadamen sjöng Etta James ”At last” grät jag så snoret rann.
Vi sa ”jaa!” och for vidare till en oljig maskinhall inne i skogen, som efter en snabb makeover rensats på skogsmaskiner och pyntats med ängsblommor.
Lite hafsigt, lite skitigt, lite hejsanhoppsan.
Och precis rätt.