Nej, de är inte vackra, dessa elitistiska små blomkräk som först gör sig märkvärdiga genom att bli fridlysta ute i naturen och sedan ockuperar varenda blomsterhandel som om alla övriga arter upphört att existera.
Orkidéer är bara FÖR mycket. Av allt. För färgstarka, för bleka, för magra, för kräsna.
De vinglar sig upp i en lång gänglig stjälk för att efter mycket åbäkande slutligen brisera i något som mest för tankarna till ett översminkat luder.
De kan inte ens hålla sig uppe av egen kraft utan måste stöttas mot en pinne där denna blomstervärldens Top Models hålls uppe med små löjliga hårklämmor.Självfallet kan den inte ha vanlig blomjord utan kräver ”orkidéjord”.
Vid vattning ska den sänkas ned med hela odlingskrukan i rumstempererat vatten i fem minuter och därefter droppa av ordentligt. Om den pimpinetta ”bladrosetten” får en droppe vatten på sig drabbas hela plantan av röta. Ve o ve!
Men snälla nån, vad är detta för trams?
När de blommat färdigt – och i väntan på nästa eventuella Jesusfödsel –faller de överkolorerade kronbladen av och kvar står en ensam anemisk stängel, fastklämd med småflickshårprydnader i stöttepinnen.
Som om detta inte vore nog krälar det snart upp ett slags luftrötter ur krukan som likt aliens vältrar sig över krukkanten och tar hela fönsterbrädan i besittning.
Orkidéer är oanständiga, pråliga, rent vulgära, billiga (i alla fall bildligt), onda och skitfula.
På ett tidigt stadium gjorde jag klart för Gubben vad jag gillar för blommor, av rädsla för att han en dag skulle komma dragandes med just en orkidé.
Jag gillar gröna växter, pelargoner, tulpaner i blandade färger eller en ensam ros. En ensam röd ros i en vacker flaska, det slår det mesta. Utom ängsblommor kring midsommar.
Åh så skönt att få ur sig detta! Det har legast och skavt inom mig länge nu.
Och att skriva måste ju vara bättre än att slå en pensionär på käften eller sätta eld på Plantagen.
Men om det inte släpper får jag väl uppsöka någon kognitiv beteendeterapi där man får sitta och gulla med orkidéer tills neurosen släpper greppet om mig.
Jag är faktiskt liiite orolig på riktigt. Sist jag gick förbi en blomsterhandel som hade skyltfönstret fyllt av vita orkidéer i vita (!) krukor kom jag på mig själv med att fnysa ett ljudligt ”bah!” och himla med ögonen.
Stört, jag vet. Får nog fråga mamma om jag blev skrämd av en Phalaenopsis som barn.