Tack och lov är vi för gamla för en riktig unge. Det är ju annars ett populärt sätt att manifestera sin kärlek och inbilla sig att man bygger outslitliga och evighetslånga band till varandra. Men nu har ju barn den dåliga smaken att i takt med stigande ålder bli självständiga individer, så det är ändå ett högst osäkert kort.
Nej, vi har satsat på ett mer jordnära, lättmanövrerat och handfast kärleksbarn.
Och det gick till så här:
– Har du odlat potatis någon gång, Gubbe?
– Aldrig. Du då?
– Nix. Vore inte det kul?!
– Va? Tja . . . kanske det.
Och igång med detta projekt drog vi. Jag hade trott att det var en hyfsat snabb och enkel övning, men hade grovt underskattat Gubbens arbetskapacitet när han får något på hjärnan.
Bort från ungarnas gamla sandlåda rensades halvmeterhögt ogräs, tistlar och kvickrot med förgreningar till andra sidan jordklotet.
Iväg och handla massor av jord. Gräva, vända, mylla, nya kvickrötter . . .
– Nu ska vi ha gödning, gastade Gubben.
Och iväg for vi till grannbonden Göran och fyllde hela skuffen med koskit.
– Fiberduk, beordrade Gubben härnäst.
Och iväg for vi till mamma i skogen och hämtade det.
Till slut var det dags att inhandla själva potatisarna.
– Titta Gubbe, här finns en låda med sex olika sorter. Vore inte det roligt?
– Nej. Inget bjäfs. Vi ska ha en enda pålitlig sort.
Demokrati är inte Gubbens starkaste gren, men eftersom jag verkligen vill få honom att gilla livet på landet så svalde jag lusten till Amandine och höll tyst.
Potatisarna lades ut på en bricka i ett soligt fönster och övervakades likt lindebarn.
Och sedan kom dagen D. Potäterna skulle sjösättas i sandlådan och jag anade viss separationsångest hos potatiscurlingpappan. Men först mera jord och gödning.
Mina egna riktiga glin var ju prematurer båda två och föddes i vecka 30, tio veckor för tidigt. Kanske för att jag skulle känna mig hemtam i potatismodersrollen bestämde Gubben att vi skulle ha en kuvöspotatis också. Den placerades i en egen liten hink och ställdes på stållocket till septiktanken, för värmens skull.
Nu växer det så det knakar i sandlådan, Gubben kupar och vattnar för glatta livet. Fiberduken åker av och på. Kuvöspotatisen daltas det med, den flyttas runt för att hela tiden åtnjuta optimala växtförhållanden.
När Gubben ringer hem så skiter han numera i de vanliga artighetsfraserna om hur jag mår. Nej, nu är det bara:
– Du har väl kollat POTATISEN?!
När han kommer hem går han raka vägen från bilen till potatislandet på baksidan av kåken.
Om man lägger ihop kostnaderna för potatis, jord och bensin torde kilopriset på dessa kärleksknölar bli i paritet med rysk kaviar. Räknar vi med arbetskostnaden närmar vi oss kilopriset för saffran.
Men vad gör väl det? Jag oroar mig bara för när de är uppätna. Potatiscurlingpappan kanske får en kris av den uteblivna omvårdnaden och den tomhet som infinner sig.
Som tur är har Gubben nyligen blivit morfar (och jag bonusmormor) till ett alldeles riktigt barn. I lördags var vi barnvakt till en liten skrutt på åtta veckor. I fyra timmar. Det gick hur fint som helst.
Honom ska vi lära odla potatis om några år.