Det är något lurt med 60-åriga gubbar. Skaffar de inte en cab så skaffar de en motorcykel. Eller en båt. Mc har Gubben redan avverkat och statusbilar är inte hans grej. Så nu skulle det bli båt nere vid lilla stugan i väst. Han hade sett ten fin utombordare på Blocket och tog ut 25 000 i kontanter i fredags.
Jag fiskade upp Gubben på jobbet och körde de 30 milen.
Vi har en liten tradition: Den som inte kör får en liten flaska vin att öppna efter Jönköping, när halva sträckan är avklarad. För ledighetskänslans skull.
Jag hade missat att införskaffa en sådan (det gör han aldrig till mig!), däremot fanns en bag-in-box i baksätet.
Gubben var taggad. Redan i höjd med Ikanohuset började han skvimpa med vinet. Glas hade jag också glömt. Nu skulle vinet ned i en liten petflaska för att kunna avnjutas. Det gick sådär. (Ni som tycker det är trashigt att dricka vin i plastflaska kommer nog ändå att tycka att Gubben var värd det där vinet.)
Efter 3,5 timmars bilfärd var vi framme. Gubben var nu hyggligt rund under 44:orna och glad som ett helt barnkalas. Vi lagade mat och njöt. Det var nu Gubben gick från 1,5 promille till 0,2 promille inom loppet av en kvart.
Barnkalaset blev till en begravning.
– Var är kuvertet med de 25 000? undrade han plötsligt med jagad blick och blanksvettig flint.
– I kavajens innerficka eller din väska? föreslog jag.
Ett febrilt genomletande av bil, väskor, stuga och fickor inleddes. Gubben var i ett handslag spik nykter.
Kuvertet fanns ingenstans!
Vi nagelfor varje steg han tagit efter uttaget på banken. Han hade gått till jobbet, satt sig vid skrivbordet, tagit ut kuvertet från innerfickan och räknat pengarna.
Sedan är det blankt i hans, nu lätt alkoholdränkta, minne. Alla kolleger var lediga. Han var helt ensam på arbetsplatsen. Och sedan hade jag fiskat upp honom.
– Jag går upp sex i morgon bitti och åker tillbaka till Linköping. Jag får inte en lugn stund förrän jag hittat pengarna. De MÅSTE ligga på mitt skrivbord!
Sagt och gjort. Gubben for tillbaka i arla morgonstund och letade igenom 200 kvadratmeter kontor. På toaletten, vid kopieringsmaskinen, i receptionen . . .
Nej, inget kuvert. Åtminstone inte något med 25 000 kronor i. Modfälld ringde han efter en timmes letande, svor och sa att nu gav han upp och körde tillbaka ner.
Nu hade Gubben 3,5 timmar på sig att idka perspektivförskjutning. Han tänkte på människor som är barskrapade. Människor som har cancer. Han tänkte på livets orättvisor och hur olika ödets lotter faller.
När han kom tillbaka var han, om inte upprymd så i alla fall ganska samlad. 25 000 är mycket pengar, men i jämförelse med mycket annat i livet en skitsak.
Och vad hjälper att älta?
Det hade stormat och spöregnat hela lördagen så jag hade inte varit utanför dörren. Efter god mat på kvällningen sprack himlen upp och vi skulle ta en promenad. Utanför dörren frös Gubben fast som en stenstod. ”Kom hit!”
I hörnet på verandan, intill en presenning, låg ett vitt kuvert . . . med 50 blöta sedlar i.
När vi kom fram dagen före hade Gubben förmodligen slängt kavajen över verandaräcket, varpå kuvertet åkte ur.
Om det blev någon båt? Nej. Om man först tar ut 25 000, sedan förlorar dem och slutligen ägnar ett dygn åt att leta efter dem, så håller man i dem ett tag. Hårt och nyktert.