Ett tag befarade jag att Tekniska verken i Linköping smidde planer på att tillverka en jättelik grön påse, pressa ner mig i den och låta krönikörskan sluta sina dagar som biobränsle. Som straff.
I krönika efter krönika spydde jag min galla inte i, men över, gröna påsen.
Då, 2012, hängde han mig i hasorna i flera månader. Han friade i tidningen, låg i min brevlåda, fanns i specialutskick. Och en dag hade han frankt placerat sig under min brevlåda: Den gröna påsen i form av en leende gubbe.
Det fanns flera anledningar till att jag var irriterad på systemet med grön påse, och de kvarstår förvisso:
Det finns risk för ett ännu större matsvinn, alltså att vi slänger prima mat, när svinnet går till något ”gott”. Att slänga mat tyder bara på dålig planering, sa mamma alltid. Att man äter grejerna i fel ordning. Jag håller med. Dessutom! Inga rester är för små för att sparas. De kan bli till pyttipanna eller ingå i en omelett.
Och rent etiskt: I Sverige slänger vi hälften av all mat som produceras. Vi föder upp djur, odlar . . . för att sedan göra bussbränsle av det!
Dessutom irriterade jag mig på att behållaren för gröna påsen skulle placeras under diskbänken ”utan lock för att undvika lukt”. Va?! I ett hus från 1920-talet, med krypgrund? Nej tack. Det vore detsamma som att till traktens samtliga gnagare skrika ut: Kom och käka buffé hos Glenning. Fritt inträde!
Nu är det dags att pudla. I helgen var vi vid den lilla stugan i väst. Där finns det också specialpåsar för hushållsavfall. I jämförelse med sin kusin, den bruna påsen i Halland, är gröna påsen ett under av fiffighet.
Bruna påsen är av papper. Bara en sådan sak. Den har en behållare att stå i, men eftersom nästan allt matavfall är blött går påsen sönder i botten.
Den ska slängas i en särskild brun soptunna, så nu tvingas alla ha två soptunnor på tomten.
Den går inte att försluta eftersom det bara är en vanlig pappåse. Samtidigt uppmanas man att försluta den, för inga matrester får rinna ut i bruna tunnan.
Det är förbjudet att lägga kaffefilter, kaffesump eller tepåsar i den. Idiotiskt eftersom kaffesump är en stor och tung matavfallskomponent (men för blött för den klena påsen).
Åh, vad jag önskar att Falkenbergs kommun hade gjort ett studiebesök i Linköping innan de beslutade sig för denna idiotiska lösning. Men nu är alla bruna soptunnor tillverkade och utplacerade så jag antar att det är för sent att backa bandet.
Varför måste varje kommun uppfinna hjulet själv, igen och igen? Det borde rimligtvis vara både enklare och billigare att ha ett enhetligt system i hela landet, eller varför inte i hela EU?
Så tack gröna påsen. Tack för att du inte läcker nertill. Tack för att du är enkel att knyta ihop. Tack för att du går att slänga i vanliga soptunnan.
Och förlåt för allt gammalt groll.