Över halva slätten for vi, Gubben och jag. Köpte fem kilo levande kräftor och skulle sedan ha dill från en trevlig gårdsbutik, fick vi för oss. Trots noggrann vägbeskrivning hittade vi den inte. Och den vi hittade till hade ingen krondill. Det hade inte nästa gårdsbutik heller. Fick bli vanlig affär. Vidare till mamma som bor långt åt helskotta, mitt inne i skogen, för att låna ytterligare en stor syltkastrull.
Hem och koka de numera vittberesta skaldjuren. Det tog några timmar och vi var lite oense om avrättningsmetod (jag är en bättre och finare människa än Gubben och ville avliva dem så humant som möjligt, men blev brutalt överkörd vid grytorna). Medan jag sjöng en sista vaggvisa över tråget där de arma djuren befann sig agerade Gubben bödel i deras möte med dödsgrytan.
Dagen därpå skulle det bli kräftskiva. En liten intim en, med bara oss två. Sånghäften var utdragna från nätet, en ost- och baconpaj tillagad och snapsen på kylning i frysen.
Men hur det nu kom sig blev lunchen denna dag väldigt sen och bestod dessutom av stekt fläsk och potatisgratäng! Paltkoman ville inte ge vika och timmarna gick utan att någon propsade på att dra igång det mödosamma intaget av de egenhändigt tillagade skaldjuren.
Kvart i nio på kvällen upptäckte vi i tv-tablån däremot en Oscarsbelönad film vi gärna ville se. Men kräftorna då? Äh, vi skalar stjärtarna och gör varsin macka helt enkelt. Sagt och gjort. Ned till köket och diskbänken for vi. Jag skalade stjärtar i rasande fart och Gubben försökte hinna med att äta resten av dem, för skalen skulle vi ju göra fond till soppa på.
Klockan tickade och svetten på Gubbens stressade panna tilltog.
Säga vad man vill om kräftor, men det är ingen optimala föda när man ska äta väldigt, väldigt fort.
Det blev bara ett snabbt schlörp över varje kräftkropp, några snabba tugg på varje klo och sedan spottade han ut smulorna i skalskålen (kanske som ett motdrag till mitt ofrivilliga snorpapper i pastan nyligen, om ni minns).
För formens skull tog vi varsin nubbe också, där över diskhon. Sjunga hann vi inte. Men det är å andra sidan bara en onödig omväg till spriten, tycker Gubben.
Mackorna blev goda, jag somnade till filmen och i frysen ligger fyra kilo till. Så här surar vi alls icke.
Men det var onekligen min märkligaste kräftskiva hittills och på natten ackompanjerades den av en dröm där vi i den tröstlösa jakten på krondill över slätten upptäckte att kräftorna krupit ur sitt tråg i skuffen, var på vandring i hela bilen, tittade fram över våra nackstöd - och hade förvandlats till humrar.
Den där soppan blir förmodligen vidunderlig. Med eller utan nubbe, men såklart med Gubbe.