Jag vill ju gärna odla bilden av mig själv som en rejäl och osentimental mamma. En flipperförälder som inte håller på att oroa mig så fort jag inte har glina inom synfältet. Hönsmamma? O nej, inte jag inte. Man skjuter iväg ungarna bara, som en flipperkula. Och stöttar och tar emot dem när det inte går så bra. Man hovrar inte över dem som en orolig helikoptermamma. Absolut inte!
Natten mellan lördag och söndag stack min 20-åring till Hanoi. Enkel biljett. Hon ska resa i åtta månader eller kanske blir det ett år. Hon får se hur länge lusten och pengarna räcker.
Hon kom hem i juni, efter nio månader i Oslo. Det var där hon och delar av hennes nuvarande resesällskap tjänade ihop pengar till jorden-runt-trippen.
Som vi fixade i lördags. Ben skulle rakas, ansiktsinpackning läggas, ögonbryn färgas, fötter filas, en sista matsäck ordnas och tånaglar målas. Och en avskedsmiddag lagas så klart. Det är bra med mycket att stå i, då hinner man inte tänka så mycket.
Men när hon väl blivit upphämtad mitt i natten, vem var det som låg och snörvlade och snorade tills kudden var genomkladdig? Jag. I skallen skrev jag ett långt brev som jag tänkte sätta på pränt dagen därpå. Det handlade om vilket tomrum hon lämnat efter sig, hur mycket jag alla redan saknar hennes humor, hennes skratt och positiva livssyn, hennes hjälpsamhet, hennes . . .
Jag grät av självömkan, tyckte synd om mig själv helt enkelt. Det är inte så ädelt, ganska egotrippat faktiskt, så efter nån timme tog jag mig samman i mörkret. Jag är ju glad för hennes skull! Så jag snöt mig och sov.
Dagen därpå var jag väldigt hängig. Kanske hade jag resfeber i hennes ställe? Tyckte därför att en lagom sysselsättning var att gå in på flightradar24.com, knappa in hennes flygplan och följa dess färd i realtid.
Där satt jag i kökssoffan hemma på vischan, med Ipaden på köksbordet, och såg hur planet lyfte från Paris, flög in i Tyskland, genom Rumänien, ut över Svarta havet. 472 kilometer i timmen.
Arma nutidsbarn! Inte ens när de sitter i ett flygplan är de kvitt sina föräldrar. Morsan i hasorna till och med när man befinner sig i Armeniens luftrum.
Skärpning, Carina. Du är patetisk.
Nej, det blev inget brev skrivet till dig, gumman. Det får vänta. Det verkar lämpligt att det hinner hända något mer än att du har åkt innan jag skriver. Och fram-över kan jag inte följa dina flygningar. De är ju inte bokade än. Och lika bra är det. Nu ska du få vara ifred, älskade unge. Inga förmaningar.
Men flyg fint vart du än hamnar, håll hårt i värdesakerna, glöm inte att höra av dig då och då, kom ihåg solskyddsmedel i ditt lilla blekansikte, låt ingen okänd bjuda dig på en drink, var försiktig i folksamlingar, akta dig för de livsfarliga maneterna, drick mycket vatten, hyr inte något rum osett, ha kul, var smart, tänk på att . . .
Ps. Det blev inte så mycket semester för egen del i somras, men nu ska jag ha det. Det blir en tripp till Kroatien bland annat. Vi hörs i mitten av november!