Dansen fick mig att minnas danskursen i årskurs fyra under Elsie Holm, känd i danskretsar vad jag förstått. En bestämd, varm, rolig och rundnätt liten dam som lärde mig och mina mellanstadiekompisar grunderna i bugg, foxtrot och snoa.
Jag minns att jag gillade de där danseftermiddagarna men någon vidare danskarriär blev det aldrig därefter. Jag kan nämligen inte hålla takten för fem öre och det är ju en väsentlig fördel när man ska dansa. Och när man går på konserter och ska klappa takten. För att inte göra bort mig totalt måste jag titta på konsertsällskapet intill och härmar helt enkelt tidsspannet mellan att handflatorna möts. Sällskapet är ofta sambon, med ett synnerligen gott öra för musik, och ibland testar han mig genom att klappa fortare än musikens takt. Och eftersom jag inte hör takten följer mina händer hans och det blir totalt kaos, till hans stora förtjusning.
Bristen på taktkänsla, ja att alltså inte höra vilken takt som spelas – den andra sortens taktkänsla är synnerligen intakt, innebär också problem på gemensamma träningspass på gymmet. Hur många gånger har vännerna helt kommit av sig när de råkat fästa blicken på mig – som alltid ligger ett halvt steg före musiken och instruktören.
Men bristen på att kunna hålla takten har inte undanhållit mig helt från att dansa. Blir jag uppbjuden på en fest så sitter stegen som Elsie Holm lärde mig kvar i fötterna och jag följer gärna med i en bugg. Under åren på Correns Motalaredaktion hände det ibland att vi skojade till det och tog oss en svängom i korridorerna. Tills en av de mer initierade kollegorna skrek ut sin frustration: ”Sluta!!! Det där är en förbjuden bugg”. Oops, det visade sig visst att dansstegen utvecklats sen vi gick buggkurs.