Jag hällde i vatten i kastrullen, stoppade i tre ägg, ställde kastrullen på spishällen och satte på plattan på full sprutt. När vi var höstlovsledig med ett extra barn hemma så skulle det bli "storfrukost" som åttaåringen kallar det.
Samtidigt ringde det på dörren och hantverkaren som skulle ge en offert på takrengöring stod utanför. Vi pratade några minuter om jobbet när det rätt som det var började tjuta från spisen. Ja just det. Jag har ju blivit med induktionshäll. Att koka upp vatten på gamla spisen kunde ta timmar, kändes det som, men nu är det andra bullar som gäller.
Väl framme vid spisen upptäckte jag att det inte fanns en droppe vatten kvar i kastrullen, det hade kokat så hårt och över så mycket att allt vatten nu låg på hällen och på bänkskivan. Jösses går det så här fort med induktion? När induktionshällen nått var mans/kvinnas hem måste väl vattenkokarens era vara över? Går det dessutom så här fort att koka upp någonting måste det ju vara en rejäl miljövinst.
Men tre ägg var i alla fall förstörda och det var bara att dra igång en ny omgång. Fast nu under övervakning.
Samma kväll kom konsekvens nummer två av det nya köket (som jag för övrigt är så nöjd med, men att berätta om köket inredningsmässigt tänkte jag spara till en annan gång. Betänk att jag ska skriva åtminstone 40 krönikor om året och då gäller det att hushålla med ämnena).
Matplatsen i köket har fått ge vika för mer arbetsyta och fler skåp. Nu äter vi således alla måltider i matrummet sådär en fyra meter från köket. Denna kväll, som inletts med äggfadäsen, råkade treåringen ha ner en tallrik i golvet. Kökets tidigare laminatgolv hade klarat tallriken galant men det gjorde inte matrummets svarta stora klinkerplattor. Den djupa servistallriken signerad Ulrica Hydman-Vallien gick i kras.
Jaja det är bara materiella ting men som sagt vissa saker får man tänka på när omgivningen förändras. Eller så ska jag tänka att jag ska använda porslinet jag skulle både kunna ha och mista lite oftare. För vem vet, det där önskeporslinet från danska Green Gate kanske inte är så långt borta ändå ...