Det är något med byggplatser som fascinerar. När jag var pappaledig för några år sedan kunde grabbarna och jag stå i timmar och titta på grävmaskiner, lyftkranar, lastbilar och byggjobbare. Jag var nästan lika fascinerad som barnen. Dag för dag förändrades scenen och gropar förvandlades till hem där generationer ska leva, älska och dö.
Men det finns en sak som slår nybyggena med hästlängder: rivningshusen.
Jag hade förmånen att vara barn på 1960- och 70-talen när rivningshysterin härjade som värst. Till och med i lilla Vimmerby fanns det alltsomoftast en rivning att titta på.
Allra häftigast var det när den stora rivningskulan med full kraft drämde in i betongväggarna som föll ihop som korthus. Jag minns fascinationen över att titta in i ett halvt badrum eller ett kök där någon ätit frukost för bara några veckor sedan.
Att det sedan var gamla, vackra hus som revs och ersattes av gränslöst fula köplador, det var jag lyckligt ovetande om.
Nuförtiden rivs nästan inga hus. Det är ur nästan alla aspekter bra, men lite tråkigt är det allt.
En gång besökte jag den lilla bergsbyn Kaptama i Kenya. Byäldsten hade en fråga som gjorde mig lite ställd: Hur gammalt blir ett hus i Sverige?
Jag undrade hur han menade, det kan väl bli hur gammalt som helst? Flera hundra år åtminstone.
Han trodde att jag skämtade och förklarade hur det var i hans by. Antingen byggde man en enkel hydda som höll i åtta år eller en mer stabil av lera och kogödsel som höll i tolv. Sedan rev man – om det inte föll ihop av sig självt – och byggde nytt, ingen stor sak med det.