Tänk om hus och gamla platser kunde tala. Jag är säker på att man skulle få höra många roliga, men också spännande saker som hänt i husen på gårdarna och omgivningarna.
Jag har ett ställe som jag gömmer ömt i mitt inre rum. Eketorpet i Malexander socken, där min farmor och hennes syskon växte upp med sina föräldrar, Anna och Ture.
Tyvärr har jag aldrig sett huset på riktigt, bara på kort och som tavla. Min farmor hade en tavla som hennes lärarinna hade målat av Eketorpet. Den önskade jag mig i 40-årspresent och hade turen att få den av farmor. Den värdesätter jag högt då den är målad på den tiden huset verkligen fanns.
När vi bodde tillsammans var vi syskon med våra föräldrar på platsen där huset stod; det finns en husgrund kvar och en skylt med lite information. Jag har även gjort besök i vuxen ålder och jag brukade då fantisera om hur det såg ut förr.
Farmor var även med några gånger, det var mycket intressant att höra henne berätta sina minnen. Jag kunde nästan se när all blomster stod i full blom, träden var fulla av frukt och djuren var på utebete. Kunde även nästan se hur Ture gick ner till brunnen för att hämta vatten. Jag tyckte mig känna doften av Annas nybakade bröd, föreställde mig hur min farmor och hennes syskon satt vid bordet och åt bullar och drack färsk mjölk.
Tänk att få ha upplevt det, där och då. Anna var alltid gästvänlig, hemmet var ett välkomnande hus. Rött och vita knutar, precis som det ska se ut. Det var inte så stort men alla fick rum. Det är inte som i dag då alla helst ska ha ett eget rum, gästrum, arbetsrum, tv-rum och så vidare.
Farmor berättade om jularna i huset, hur de pyntade med granris, hemmagjorda girlanger och julgran så fin. Anna pyntade och julbakade så det stod härliga till. Förr hade man inte så mycket, men tänk sån värme det fanns i de små husen. Härlig mänsklig värme.
Veckans gästkrönikör Ewa Ärlebrant är till vardags inskrivare på Corren.