Häromdagen tog vi upp bryggan och båten. Det är en handling som för mig mer än något annat markerar den mörka årstidens ankomst.
Båten är en liten jolle som jag utan problem hivar upp på land själv. Med bryggan är det annorlunda. Det är ett stort och bastant flytetyg som jag för många år sedan köpte begagnat på annons. Bryggan fanns att hämta i samma sjösystem, en halvmil uppströms. Brorsan och jag paddlade en solig dag hem den till torpet på bästa Huckleberry Finn-manér, med en kasse pilsner på släp i vattnet.
Att baxa ner bryggan i vattnet på våren går ganska lätt; två personer med varsitt spett räcker. Men varje höst krävs åtminstone fem starka och frivilliga vänner för att baxa upp den på land. Är sedan bryggan regntung och vattenståndet lågt är det en rejäl utmaning och jag lovar mig själv – och mina vänner – att skaffa en vinsch till nästa år. Men så plötsligt är det höst igen och inte har det blivit någon vinsch, inte.
När löven är räfsade, vattentunnorna bortplockade och trädgårdsmöblerna inomhus är det dags att bomma igen torpet för säsongen. Från 1814 och långt in på 1970-talet bodde det folk här året runt, utan el och utan isolering, men för oss veka nutidsmänniskor är det för ogästvänligt på vintern. Nu är det skönt att fly in till stan, till centralvärme, braskamin och bastu. Men vi ses igen i vår, torpet och bryggan!
Det första vi brukar göra i torpet på våren är att fylla fönstren med nya pelargoner. En trevlig, men rätt dyr vana. I år tänkte jag därför testa att övervintra de gamla. På sidan 8 får vi tips av experten Karin Skånberg hur man gör för att få pelargonerna att klara vintern. Jag har testat förr och misslyckats, men med hennes hjälp ska det nog gå.