Där satt jag mig till räddning, sade en kär gammal Correnkollega ibland. Det kunde handla om en arbetsuppgift som han råkat glömma bort – och som nu inte längre behövde göras. Någon annan hade kanske fixat den åt honom eller så hade världen helt enkelt klarat sig alldeles utmärkt utan att den blev utförd.
Fint uttryck, det där, att sitta sig till räddning. Man ska inte stressa upp sig och oroa sig i onödan, det mesta har en tendens att ordna sig om man bara sitter still i båten och väntar.
Så var det med vår planerade nyårsfest häromveckan. Det blev liksom inte av att planera någon meny, än mindre att inhandla mat och dryck. Nyårsaftonen kom – och då infann sig lösningen, alldeles av sig själv. En rejäl magsjuka och så var det menyproblemet ur världen.
Någon vecka tidigare var min cykel borta. Puts väck. Jag svor ve och förbannelse över ohederliga människor och samhällets allmänna förfall. Irriterad började jag rota i lådorna efter inköpskvitto och hemförsäkring. Inte hade jag behövt det. Jag skulle bara ha suttit mig till räddning, för efter en stund kom jag på att cykeln inte alls var stulen. Den stod kvar där jag glömt den dagen före, olåst vid Ekholmens skateramp. Tänk vilket fint och hederligt samhälle vi lever i ändå.
Häromdagen skulle jag köpa några prylar till mitt lilla hembryggeri. Problemet var bara att de fanns i Kina.
Det var billiga grejer, sammanlagt 120 kronor, men jag tänkte att frakten tvärs över hela jordklotet förmodligen skulle bli oproportionerligt dyr och jag drog mig för att beställa.
Inte hade jag behövt göra det. När jag väl klickade i min beställning såg jag att frakten kostade – noll kronor! Hur går sådant till egentligen? Någon måste ju ändå forsla prylarna till en kinesisk hamn, lasta av dem i Göteborg eller Norrköping och sedan köra hem dem till mig. Jag roade mig med att kolla vad det skulle kosta att skicka paketet vidare med posten till grannkvarteret. 155 kronor!
Hembryggeriet, ja. I min förra krönika berättade jag om hur allt gick snett vid premiärbryggningen i december. I helgen öppnade bryggarkompisen Claes och jag den första flaskan under högtidliga former. Vi hade gått och oroat oss för att alla våra misstag skulle ha resulterat i ett odrickbart öl. Skulle vi behöva hälla ut alltihop?
Men ölet smakade helt sagolikt. Ett av de allra bästa öl jag någonsin druckit, faktiskt. Och då är jag bara en aning subjektiv...
Så mitt nyårslöfte får bli att oroa mig mindre över saker och ting. 2016 ska jag sitta mig till räddning.