Kan du skriva en bostadskrönika, frågade redaktören.
Självklart, sa jag.
För jag har ju en bostad och bor i den.
Min bostad är ett blått och vitt hus. Det har väggar, golv och tak. Fram och bak. Det har även uppe och nere eftersom det är ett sutteränghus och nere är kallt och uppe varmt. Ibland skiljer det fem grader mellan plan ett och plan två. Om sommaren kan det vara så varmt uppe att det inte går att vara där, medan man nertill nästan kan låta mjölken stå.
Jag har inte tummen precis mitt i handen, men bra nära. Fast det verkar ju som att tummen sitter där den ska och visst, jag har lyckats tapetsera ett och annat rum och även lagt in golv, målet om innertak och skruvat ihop Ikeamöbler.
Men det är när jag ställs inför nya uppgifter i och kring bostaden som min okunskap kommer i dager. Eller man kanske ska kalla det rädsla. Tänk om jag gör fel? Tänk om någon ser att jag gör fel?
Så vad gör jag då?
Ingenting!
Eller också gör jag för mycket. Ett år skulle jag kolla dräneringen på framsidan. Tog en spade och började gräva. Det var på morgonen. Maj. Jag grävde och grävde med avbrott endast för mat och toalett. Klockan 22 la jag ner spaden, försökte räta på ryggen, klättrade upp ur hålet jag gjort och kröp i säng.
Jag var ung då. Stark. Envis. Dum. Grävde hela sommaren. Varje dag. Det var spaden och jag. Vi blev som ett. Vi kastade jord, sand och lera var dag i stora högar längs kanten av det dike vi grävde. Så stora högar att det behövdes stege för att ta sig uppför. Ner brukade jag hoppa, bara för att det klafsade så härligt.
En dag var det färdiggrävt och dräneringen bytt. Det kändes tomt. Särskilt som jag fått in en sådan skjuts på spadkasten att jag till och med gjorde dem i sömnen (min fru var full av lera var morgon).
På en dag fyllde jag sedan igen alltihop och ägnade resten av året att försöka räta på ryggen.
Till huset hör en trädgård. Ett år skulle jag klippa bort en liten buske som inte hörde hemma i den häck den råkat börja växa i. Fram med sekatören, således. Det var på morgonen. Maj. Och jag kan väl säga det igen. Jag var ung då. Stark. Envis. Dum. Jag klippte och klippte. Inte enbart den där enskilda felande busken. När jag ändå höll på kunde jag väl snygga till häcken också. Gren efter gren, buske efter buske. Upptill, nedtill, framtill, baktill. Höger hand, vänster hand. Jag klippte hela framsidan. Hela häcken runt om. Med sekatör. Det var sekatören och jag. Vi blev som ett. Så samspelta att när jag gick in vid 22-tiden på kvällen så fick min fru hjälpa mig loss.
Vad tänkte du på, frågade hon. Ingenting, sa jag. Jag bara klippte. Dumt nog.
Ännu trettio år senare domnar händerna snabbt vid arbete. Men en bostadskrönika tål de.