Jag känner verkligen den där känslan av hopp, när ljuset bryter igenom mörkret.
Så här beskriver Svenska kyrkan högtidens budskap på sin hemsida: "Adventstiden kan uppfattas som en lite underlig högtid. Det börjar med Jesus som rider in på en åsna och tas emot som kung. Sedan firar vi att han blir barnet som föds i julnatten i ett smutsigt stall av en ung ogift kvinna. Inget blev som det var väntat - och det är det som rymmer något av adventstidens hemlighet, hyllningen och upphöjelsen av det annorlunda, det främmande. Adventstiden berättar om livets Gud som möter mitt i livets begränsning. Den berättar om människans räddning. Den berättar om Guds närvaro när livet inte blir som vi har tänkt, om gemenskap och hopp i världens mörker"
Jag älskar den adventstid vi nu gått in i. Advent är full av den julstämning som jag tycker så mycket om, men mindre kravfylld än själva juldagarna, då förväntningarna på lycka och välstånd är extra höga. Och när juldagarna närmar sig blir sorgen över de man älskar men mist så extra påtaglig.
Men visst tycker jag om julen också. Att se barnen förväntansfullt trampa runt julgranen och knappt kunna hålla fingrarna i styr. Att se deras lycka när det visar sig att tomten kommit med lego, en radiostyrd bil eller en kälke. När de är glada och tacksamma för de vuxnas ansträngningar. Att få vara med nära och kära och njuta av den goda maten.
Men advent smäller nog snäppet högre, det tror jag minsann. I år känner jag mig extra mottaglig för den skönhet som strömmar emot mig i vårt julpyntade hem och när jag kommer ut och ser alla tusen ljus i mörkret. Jag skyller på åldern.