En gång skulle jag riva ett hus. Eller – egentligen var det pappa som började. Det här var när jag var yngre och pappa fortfarande en man med kraft i armarna och spänst i steget.
Innan han blev gammal och borträknad.
Därför var det självklart att följa med och riva huset. Förresten var det inte ett hus – det var två. Båda var byggda i början av 1900-talet. Mängden virke som då användes till ett hus räcker i dag till ett helt villakvarter.
Det fanns oändliga mängder plankor.
Som om inte det gedigna bygget skulle hålla så hade generationer av hemmasnickrare lagt på några lager.
För att förbättra.
Det ena huset hade mexitegel, reglar och isolering utanpå den ursprungliga rödfärgade panelen.
Det andra huset hade reglar, isolering och spånskivor ovanpå det gamla vardagsrumsgolvet.
Med kofot, hammare och stegar tog det oss nio månader att plocka ner husen planka för planka. Allt bjöd motstånd, endast murstocken rasade av sig självt när den blev ensam kvar.
Nu har det gått 25 år, pappa är död och jag har fortfarande ved för en evighet.
Några saker lärde jag mig. Det blir inte bra att lägga på flera lager på ett hus. Det blir inte heller bra att ändra på den ursprungliga arkitektens idé. När du lagar ditt hus bör du tänka som när du lagar bilen – använd originaldelar.
Dessutom är det bättre att vänta med att laga tills det faktiskt är trasigt. Byt inte ett tak som är tätt och låt hängrännan sitta tills den har rosthål.
Och det är faktiskt ytterst sällsynt att samtliga fönster i en vanlig villa måste bytas.
Per Olsson är till vardags reporter på Corren och har dessutom lagt åtskilliga år på att bygga ett hus där det – inte helt oväntat – använts en del gamla plankor.