Förra torsdagen vaknar vi upp i ett hus i Boxholm som är strömlöst. Jag och hustrun konstaterar snart att gatlyset är tänt och att grannarna har ström. Alltså är det ingen allmän strömlöshet i kvarteret eller i samhället.
Jordfelsbrytaren är nerfälld. När den fälls upp så fälls den obönhörligen ner igen. I proppskåpet ser det inte ut att ha gått någon propp.
Spisklockan visar tre timmar fel, så länge har det således varit strömlöst.
”Vad kan det vara?”, undrar jag.
”Vi ringer Lennart”, säger hustrun.
Lennart är vår huselektriker. Vi känner varandra väl, vi är med i samma orienteringsklubb.
”Vi går ut och tittar i elskåpet först”, säger jag.
Allt ser ut vara i sin ordning där också. Hustrun ringer Lennart.
”Hej Lennart. Det är Ingrid, väckte jag dig nu”, hör jag.
Nej, Lennart är vaken och ska just ge sig iväg på ett första jobb. Bara någon av oss är hemma kvart över sju ska han nog kunna hjälpa oss.
Jag tar emot Lennart och han går raka vägen in till tvättstugan och fäller upp jordfelsbrytaren som stannar i läget och huset blir upplyst. Jag fattar ingenting och nämner för Lennart att det enda som skiljt sig från en vanlig natt på elfronten är att jag haft en pannlampa som stått på laddning.
”Du Karl-Johan, jag tror inte det har med det att göra. Kom med här ska jag visa dig”, säger han med ett lurigt leende.
Så går vi ut på farstubron och Lennart frågar mig om jag minns vad det var för fel förra gången, för något år sedan, när jag ringde honom.
”Nej”, svarar jag uppriktigt.
Lennart pekar på skarvsladden till min bils kupévärmare som hänger prydligt på farstubrons räcke men med håländen uppåt.
”Den ska hänga nedåt så att det inte kommer in fukt”, undervisar mig Lennart precis som för ett år sedan. ”Och det räknade du ut redan i bilen på vägen hit att det var där felet satt”?
”Jajamänsan, till och med innan jag satte mig i bilen”.
Det första Lennart gjorde när han kom hem till oss var att gå fram till det utvändiga vägguttaget och dra ur skarvsladdskontakten. Sedan var det bara att knalla in och fälla upp jordfelsbrytaren. Han återställde strömmen på futtiga 15 sekunder.
Att jag hängt skarvsladden fel var skämmigt, men direkt pinsamt var det att jag hade upprepat felet. Och sedan inte ens kommit ihåg att det var så jag klantade till det förra gången när strömmen bröts.
Ibland blir det kortslutning inte bara i sladdar utan också i huvuden.
Tänk på era skarvsladdar utomhus, att de hänger rätt. Min gör det nu efter att först ha legat på tork inne.
Karl-Johan Norén är veckans gästkrönikör i Bostad. Till vardags är han reporter på Mjölbyredaktionen.