”Det var som en stor julklapp!” sa vår exalterade granne tvärs över gatan, när jag stötte på honom i mellandagarna.
Han syftade på vårt hus inbakat i en gigantisk byggnadsställning och plast (som dessutom var julmatchad i vitt och rött). Bara några dagar före julafton avlägsnades omslaget och vårt nya övre plan blottades. Trots att ställningen skvallrat om husets storlek fick familjen ändå en smärre chock när ”paketet” öppnades och ”kojan”, som lillkillen kallat den, var borta.
”Mamma, vilket stort hus vi har”, sa stora killen.
”Mmm”, sa jag men var rätt nöjd – till och med över fasadfärgen, som jag i smyg oroat mig mest över.
Det var värre för maken. Han ifrågasatte vårt beslut att över huvud taget bygga på en våning, när han såg det färdiga resultatet. Men han vande sig ganska snart. Och sedan räcket på de övre balkongerna kommit upp ser huset riktigt trevligt ut.
Mina mostrar (som är uppvuxna i originalvillan) kom förbi på nyårsafton och fällde sitt omdöme. Godkänt. Väl godkänt. ”Det ser ut som det alltid suttit en övervåning på”, sa en av dem.
Puh.
Även om kåken börjar se färdig ut, är det långt ifrån sanningen. I början på februari ska trappan mellan planen installeras. Då har redan innerväggarna där uppe reglats upp. Sedan kommer våra två supersnickare (de har varit underbara) att tacka för sig och egenarbetet ta vid. Gipsning, spackling (kanske lejer vi bort den…), golvläggning och tapetsering. Ja, och innan dess ska ju elen dras…
Så det där livsprojektet är i full gång och långt ifrån fullbordat, även om det ser ut så ur grannarnas synvinkel. Fast det kanske vi – och de – ska vara tacksamma för. Insidans kaos kan vi hålla för oss själva.
Och katten då? Ja, hon har oförskämt obekymrat gått in och ut genom sin lucka och upp och ner för sin hemmadesignade kattrappa hela tiden. När vi flyttat hem igen efter att ha lämnat huset i några veckor och bara tittat in för att ge henne mat och lite kärlek, visade hon generöst en kväll att hon saknat oss en smula. Då förtjänade vi lite extra uppmärksamhet. Men dagen därpå var allt som vanligt igen och helt på hennes villkor. Som sig bör med en katt.