I mina köksskåp finns några riktiga godbitar som jag vårdar ömt. Jag är barnsligt förtjust i glas och porslin och om bara plånboken tillät och förvaringen var dubbelt så stor skulle jag ha många fler varianter av tallrikar, skålar, muggar och glas.
Godbitarna är inte nyinköpta eller självvalda, utan arvegods. Det finns något symboliskt i att de, trots sin ålder och trots sin ömtålighet fortfarande existerar och jag känner extra för dem eftersom de brukats av kära människor som inte längre finns i min närhet.
1960 formgav Stig Lindberg servisen Berså för Gustavsbergs porslinsfabrik och jag har fyra delar: tre karotter och ett fat med de klargröna rundade bladen på vit botten. Delarna har jag fått efter farmor och mönstret är fortfarande populärt eftersom bland annat kaffekopparna nytillverkas sedan 2005.
På Blå Husar, servisen med dekor i flytande blått som tillverkades mellan 1968 och 1973, äter min familj middag varje kväll. Sen åker tallrikarna, även dem designade av Stig Lindberg, in i diskmaskinen. För det har jag lärt mig; att låta saker bara stå i skåpen gör ingen lycklig. Bättre att använda dem, njuta av dem och går något sönder så har det i alla fall använts och gjort mig nöjd i nuet.
Tallrikar och uppläggningsfat med namnet Vinranka från Gefle Porslinsfabrik, vilket senare införlivades i Uppsala Ekeby AB, använder vi till julmiddagen och kaffekopparna kommer fram när vi har födelsedagskalas.
För några år sedan hade jag tyckt att serviserna var anskrämliga. Men smaken förändras och att de varit min kära svärfars gör också saken till.
Så är det även med krusen i benvitt med blåa blommor och Höganäs klassiska bruna stengodskrus. De är vackra i sig men i skönheten ligger också i att de tillhört en älskad mormor och farmor.
Min nyfunna kärlek är Rörstrands Grön Anna. Kära Vera när du tittar ner från din himmel ska du se mig vårda dina tallrikar ömt. Tack.