Det har blivit ett och annat årskort på Linköpings olika gym genom åren. Ett inhandlat gymkort brukar innebära att jag tränar riktigt flitigt – i flera veckor.
Sedan ligger kortet i plånboken som ett dåligt samvete tills året har gått och jag optimistiskt kan satsa på ett annat gym, med samma nedslående resultat. Förmodligen är jag en riktig drömkund för gymägarna, för jag sliter inte precis ut deras maskiner.
I år bytte jag taktik. Om jag slipper ge mig ut och i stället kan träna hemma hamnar ju saken i ett helt annat läge, tänkte jag och satte in en annons i Corren: "Crosstrainer köpes".
Jösses vad telefonen gick varm! Det verkar som om det i vart och varannat östgötskt hem står en crosstrainer som en oönskad, dammsamlande möbel. En tjej var lite ambivalent till att sälja den "för den är ju ändå rätt bra att hänga kläder på".
De flesta som ringde verkade ha dåligt samvete och kände ett behov av att förklara varför de inte använde sin träningsapparat. Det var höftledsoperationer hit och låg takhöjd dit. Mannen jag till sist köpte av hade ett krånglande knä.
Jag körde hem åbäket, baxade ner det i källaren och satte i gång att trampa. Och visst, nu när crosstrainern fanns där hemma började jag helt plötsligt träna hur flitigt som helst. Varannan dag, ja ännu oftare till och med.
I flera veckor.
Sedan började ljuset återvända där ute, snön smälte och det blev alltr mindre attraktivt att stå och trampa nere i källaren. En långpromenad ner mot ån eller en tur i Vidingsjöskogen är ju betydligt trevligare – för att inte tala om en fika eller pilsner på altanen.
Nu står crosstrainern där nere och samlar damm. Men den är ju faktskt rätt bra att hänga kläder på.