Sicket fuskbygge. En stor spricka i taket och skorstenen ser oroväckande sned ut. Jag stirrar skeptiskt på huset. Åttaåringen stirrar om än mer skeptiskt och utbrister: men mamma, kolla dörren! Den sitter upp och ner.
Suck och stön. Jag har vänt långsidan på pepparkakshuset åt fel håll. Nu blir det krångligt för de tre pepparkaksgubbarna att ta sig in i sin lilla julboning.
Ähh, det där löser vi med kristyren, lugnar jag sonen.
Den här söndagen, den andra advent går det inget vidare för mig i köket. När jag för första gången ska jag tillaga en lammstek klipper jag bort nätet som omsluter köttet för att forma det till en stek. Jaha, där blev det omöjligt att få en termometer att visa rätt innertemperatur. När kristyren till pepparkakshuset ska blandas blir den för lös och inte finns det något mer florsocker att tillgå.
– Mamma köper en ny förpackning i morgon så dekorerar vi huset på tisdag, ät inte upp godiset nu, säger jag till treåringen som i stort sett varannan dag frågar om det är lördag och därmed godisdag.
– Glöm inte köpa sånt där socker, hälsar treåringen i telefon när jag ringer hem från jobbet under måndagen.
Och i kväll gick jag över huset med kristyren. Åttaringen dekorerade en sida och treåringen den andra. Och det blev ett riktigt barnanpassat pepparkakshus – med en upp och nervänd dörr. Men jag blev lite sugen på syrrans förslag – att nästa år anordna en pepparkakshustävling i familjen.
Jag lär aldrig vinna. För ovanstående exempel är så typiskt mig. Ovarsam med vissa små detaljer, inte alltid noggrann. Många gånger är jag mer för att låta saker och ting bli av, bli färdiga – och inte förlora mig för mycket i detaljer och funderingar. Därför bakar jag hellre mjuka kakor i långpanna än meckar med småkakor och fina kakdekorationer. Därför valde jag förra året att skära ut väggar och tak i pepparkaksdeg på fri hand. Hur smart är det när delarna ska fogas samman? Men det är sådan jag är. Och det funkar oftast. Och ibland är det också förutsättningen för framgång.