Med de värsta renoveringsbehoven i huset avklarade kände jag i våras att det var dags att låta barnen bestämma lite. En lådbil stod högst på önskelistan. Kul projekt!
Äldste sonen och jag tillbringade några timmar framför datorn med att titta på bilder på lådbilar och klura över hur vi skulle göra. Hur fixa hjulaxlar? Styrning? Bromsar?
Sedan tillbringade vi många timmar i garaget med att skruva ihop den, en liten stund åt gången för att inte tröttna. Vi hade hur kul som helst. Lyckan var stor när barnen susade nerför kvarterets backe första gången – och lyckligast var nog jag ...
När sommaren kom var det dags ännu ett roligt bygge: en trädkoja. Vi hade sålt vår gamla uttjänta husvagn, som de senaste åren fungerat som lekstuga, och i ett svagt ögonblick hade jag lovat barnen en trädkoja som ersättning.
Jag hade en stor hög med impregnerade bräder, rester av ett altanstaket som vi rivit bort för att få en luftigare uteplats. Så när semestern kom var det bara att komplettera med några reglar och sätta igång att spika.
Jag är inte särskilt händig och när det gäller byggprojekt i villan är jag alltid lite orolig för att klanta till det – och så slutar det med att vi hyr in en hantverkare. Men en trädkoja är något helt annat. Det skaju vara lite snett och vint, och några bräder som sticker ut här och var är bara charmigt.
När bygget stod klart var jag löjligt stolt över resultatet och barnen gillade sitt nya krypin, med tillträde förbjudet för vuxna. En linbana för transport av godis och fika fulländade det hela. Att barnen sedan ägnar tiden i kojan åt att ligga och spela Nintendo må vara hänt.
Från och med nästa vecka bjuder jag då och då in gästkrönikörer på den här platsen, så att ni ska slippa se min nuna varenda torsdag. Först ut blir Lena Grape Lilliehorn och jag tror att ni kommer att få läsa om hennes nya, roliga projekt: Att bygga ett orangeri.