Jag har sagt det förut i den här spalten. Jag har inget emot höstmörker. Men när plusgrader och regn följer med över jul och ända in i januari, då blir det för sorgligt. Så veckans höjdpunkt (ja för INTE har det varit att tre av fyra familjemedlemmar legat i influensa samt nyheten att det härjar kräksjuka på barnens förskola och skola) var att det äntligen började snöa och smällde till och blev kallt.
Tänk vad mycket roligare det är att vara ute som barn när det finns snö än när det fortfarande ser ut som september fast det är jullov. Så många av mina barndomsminnen är förknippade med just snö. Förutom uppenbara minnen som skidresor till fjällen så minns jag glädjen i alla snögrottor vi byggde och alla snöberg vi klättrade i.
Förra året köpte vi längdskidor. Senast jag ägde ett par var i tonåren. När vi var små gick vi bara över en väg för att kunna nyttja fina skidspår i en skog. Spåren vindlade sedan ut över fälten och in i skogen igen. Jag minns att jag inte alltid var så imponerad över skidturerna men när jag sluter ögonen ser jag omgivningarna framför mig och minns hur speciellt det var. Dessa upplevelser vill jag att även mina barn ska få. Så nu ser jag med spänning fram emot helgen och att få ge mig ut på vinterns första skidtur.
Om en månad är det dessutom dags att köra skidor utför i stället. Det har jag inte gjort sedan tidiga tonåren, med undantag för en förmiddag i backen i 20-årsåldern då jag var så osäker och feg att jag knappt förstod hur jag skulle ta mig ned. Så frågan är, sitter det något kvar från barndomens sport- och påsklovsveckor i Sälenfjällen eller är det bara att börja om från början? Är skidåkning som cykling, har man väl en gång lärt sig ...? Nja, bättre att ta det säkra före det osäkra. En skidlärare är bokad.