Det har gÄtt precis tre Är. Det kompakta mörkret och mÄnga möten fick mig att lÀtta pÄ gasen pÄ vÀg mot stan.
Vid Klint, strax innan Grebo, kliver dovhjorten ut ur en tÀt granskog.
Han Ă€r reslig, har stora vackra horn. Ăr vĂ€l belyst av strĂ„lkastarna frĂ„n en mötande bil. Jag hinner tĂ€nka: "JĂ€vlar, det hĂ€r kan jag inte hindra."
Hjorten far in i bilens front, upp pÄ motorhuven. Huvudet och hornen slÄr in i förardörren. Han faller ner, men glider av farten in i den mötande bilen.
Det blir tyst. Hjorten reser sig, jag ser nÄgot blod vid hans huvud innan han stapplar ivÀg.
BilbÀltet har funkat. Hundens transportbur likasÄ. Vi Àr hela.
Bilen skramlar dÀremot nÀr jag startar om för att köra in i en bussficka. Dörren gÄr inte att öppna. Medtrafikanten vÀnder och stannar. Jag hittar mobilen pÄ golvet, Älar mig ut genom passagerardörren och ringer polisen, som ringer ut eftersök.
EftersöksjÀgaren vet precis var olyckan intrÀffat. Han har varit dÀr i tjÀnsten flera gÄnger och hittar hjorten tvÄ timmar efter olyckan, bara 300 meter frÄn platsen.
I Ă tvidaberg kĂ€nner nog alla nĂ„gon som kolliderat med vilt. ĂndĂ„ kör mĂ„nga bilister lĂ„ngt över de 70â80 km/h som gĂ€ller fram till Sandtorpet. Den som följer hastighetsbegrĂ€nsningarna blir ofta omkörd.
SjÀlv lÀttar jag helst pÄ gasen nÀr jag passerar den tÀta skogen vid Klint. Jag har sett vilt dÀr flera gÄnger och vill inte be om ursÀkt för att jag anpassar hastigheten efter trafiksÀkerheten.