Lotta Willsäter: Hjorten far in i bilens front, upp på motorhuven

Det har gått precis tre år. Det kompakta mörkret och många möten fick mig att lätta på gasen på väg mot stan.

Vid Klint, strax innan Grebo, kliver dovhjorten ut ur en tät granskog.

Han är reslig, har stora vackra horn. Är väl belyst av strålkastarna från en mötande bil. Jag hinner tänka: "Jävlar, det här kan jag inte hindra."  

Hjorten far in i bilens front, upp på motorhuven. Huvudet och hornen slår in i förardörren. Han faller ner, men glider av farten in i den mötande bilen.

Det blir tyst. Hjorten reser sig, jag ser något blod vid hans huvud innan han stapplar iväg. 

Bilbältet har funkat. Hundens transportbur likaså. Vi är hela. 

Bilen skramlar däremot när jag startar om för att köra in i en bussficka. Dörren går inte att öppna. Medtrafikanten vänder och stannar. Jag hittar mobilen på golvet, ålar mig ut genom passagerardörren och ringer polisen, som ringer ut eftersök. 

Eftersöksjägaren vet precis var olyckan inträffat. Han har varit där i tjänsten flera gånger och hittar hjorten två timmar efter olyckan, bara 300 meter från platsen.

I Åtvidaberg känner nog alla någon som kolliderat med vilt. Ändå kör många bilister långt över de 70–80 km/h som gäller fram till Sandtorpet. Den som följer hastighetsbegränsningarna blir ofta omkörd. 

Själv lättar jag helst på gasen när jag passerar den täta skogen vid Klint. Jag har sett vilt där flera gånger och vill inte be om ursäkt för att jag anpassar hastigheten efter trafiksäkerheten.