I förra veckan klubbade regeringen med stöd av Liberalerna (the artist formerly known as Folkpartiet) igenom att 90 i stället för 60 av föräldradagarna hädan efter ska vara vikta för varje förälder. En förändring som för ett par år sedan, innan vi var fullt upptagna med att rasa över Åsa Romsons twitter, skulle ha fått folkhemmet att rista i grundvalarna. Ska vi tvingas att vara med våra barn?! Fy tusan.
Själv har jag ingen lust att ge mig in i någon diskussion om huruvida familjen eller staten vet bäst, huruvida det är rimligt att just en av våra trygghetsförsäkringar ska vara individuell eller något annat politiskt laddat. Fortfarande är största delen frivillig, och jag vill bara ge er som tycker att det är rimligt att mammi tar nästan hela föräldraledigheten lite fakta. Så att ni inte har missförstått något.
Det största missförståndet är att det är en ekonomisk omöjlighet för den mest välbetalda föräldern att vara hemma (ett argument som dock sällan hörs när mamman råkar ha högst lön). Faktum är att det med jämställdhetsbonus och föräldralön i regel är mer ekonomiskt lönsamt att låta familjens rikis ta hälften av föräldrapenningen! Kolla försäkringskassans Föräldrakollen själva.
Och så finns det ju en del siffror att rabbla.
Det mesta känner ni till: Kvinnors löner ligger på cirka 95 procent av männens, om man tar hänsyn till en massa aspekter som ålder, arbetstid, utbildning, olika yrkesgrupper och annat. 30 procent av kvinnorna jobbar deltid och kvinnor är mer sällan chefer och nästan aldrig vd:ar eller styrelseordföranden, vilket gör att den verkliga löneskillnaden ligger på drygt 13 procent. 45 procent av alla kvinnor födda 1954 riskerar att få så kallad ”fattigpension”. Och så vidare.
Vad har detta med föräldrapenningen att göra? Jo, ser ni: Sverige är inte så ojämställt löne- och yrkesmässigt som man kan tro. Fram till 30-årsåldern tjänar vi faktiskt rätt lika. Det är först därefter männen skenar i väg löne- och karriärmässigt. Vilket så klart har att göra med att kvinnorna missar en del lönerevisioner när de är hemma, men även att en föräldraledighet gärna sätter igång en spiral där den som är hemma även fortsättningsvis blir den som jobbar deltid, vabbar och håller i det övergripande barn-ansvaret. Tror ni att det gynnar chansen till löne- och karriärutveckling? Nä, just det.
Det finns mer statistik om ni vill ha. Undersökningar som säger att föräldralediga pappor löper mindre risk att dö i förtid och blir bättre chefer. Andra undersökningar som säger att ökad pappaledighet ger färre skilsmässor och minskad ohälsa, stabilare familjer, fler nyfödda barn och ökad tillväxt.
Och så finns det ju de som tycker att det är en lyx att få betalt (!) för att vara med världens härligaste personer.
Så skit i om du måste eller inte. Just share.
För övrigt hoppas jag att de som är i Linköping imorgon lördag tar en sväng förbi Globala dagen på stadsbiblioteket och tittar på Virtual Reality-filmen ”8 minuter på flykt”. Med hjälp av superteknik hamnar ni mitt i flyktinglägret Zaatari i Jordanien, där 80 000 syriska flyktingar bor. Guide är tolvåriga Sidra, och upplevelsen är drabbande. Vi får inte se någon misär, ingen svält eller död, och det gör det på något sätt ännu tydligare: det hade lika gärna kunnat vara jag. Där är familjer som precis som jag har haft hus, jobb, fritidsaktiviteter och vänner, men som nu förlorat allt. Allra tydligast blir det tunga molnet av ovisshet som hela tiden svävar över dem. Har vi någon framtid? Har våra barn någon framtid?
Filmen visas klockan 10–16. Ta med barnen och gå dit.