Visselblåsare ger hopp

Felt i Watergate 1972, Snowden i NSA 2013, Bratt i Bofors 1985, Wägnert med Lex Sarah 1997 och Kardell i Linköpings Folkets Hus 1991. Alla var de visselblåsare, människor fulla av mod och kurage som insåg att de var en del av något korrupt och med sig själva som insats klev ur det och avslöjade allt.

Känd. Världens mest kända visselblåsare, Mark Felt, på en bild från 1978. Felt var agent och tjänsteman i FBI och i en intervju i Vanity Fair 2005 berättade han att det var han som var källan "Deep Thorat" i Watergateskandalen. Felt avled 2008.

Känd. Världens mest kända visselblåsare, Mark Felt, på en bild från 1978. Felt var agent och tjänsteman i FBI och i en intervju i Vanity Fair 2005 berättade han att det var han som var källan "Deep Thorat" i Watergateskandalen. Felt avled 2008.

Foto: Bob Daugherty/AP/TT

KRÖNIKA2018-02-03 09:16
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag älskar visselblåsare. De ger hopp om att det goda kan segra.

Senast i raden: Grigorij Rodtjenkov. Mannen som ensam är anledningen till att Ryssland inte deltar i OS i Pyeongchang, som invigs på fredag. Detta efter att han de senaste två åren avslöjat hur han ledde den statsunderstödda dopningen i rysk idrott.

Vladimir Putin hatar Rodtjenkov, han förnekar allt Rodtjenkov påstår och hävdar att han måste vara galen och drogad. Allt det som visselblåsare brukar få höra att de är.

För en ledare som Putin, som bygger så mycket av sin auktoritet på idrott, styrka och framgång, är en visselblåsare som Rodtjenkov en katastrof. Något som inte får hända.

Ni som har sett Netflixdokumentären ”Ikaros” kan historien, ni som inte sett den, gör det.

Där berättas hur Rodtjenkov handplockades för att sköta den statsunderstödda dopningen inför och under OS i Sotji 2014. När internationella antidopningsbyrån Wada kom honom på spåren valde han att berätta allt. Hur han organiserade så att alla ryska OS-deltagares dopningstest byttes ut mot garanterat rena urinprov. Och hur allt stöttades av Putin och hans ministrar för att undvika att det ryska misslyckandet i Vancouver-OS 2010, med bara tre guld, skulle upprepas på hemmaplan i Sotji.

Ni förstår Putins ilska. Han som satsat så hårt på sport som propagandafönster, med OS, fotbolls-VM och formel 1 i tät följd i sitt semesterparadis Sotji, har målats upp som en fuskare inför hela världen.

Rodtjenkovs avslöjanden bekräftades av mängder av dokument och fick till följd att ryska friidrottare inte fick delta i OS i Rio 2016, att många aktiva stängdes av, en del på livstid, och senare också att Rysslands olympiska kommitté stängdes av från OS i Pyeongchang. Ryska idrottare, som inte är avstängda personligen, får då delta under olympisk flagg men ingen får representera Ryssland.

Rodtjenkov har betalat ett högt pris för sina avslöjanden och lever idag under dödshot, gömd i USA genom det amerikanska vittnesskyddet. Han gör det åtskild från sin familj, fru och två barn, som är kvar i Ryssland där myndigheterna har beslagtagit deras pass.

Torsdagens besked, att idrottens skiljedomstol CAS friar 28 livstidsdömda ryska vinterolympier, var ett bakslag för Wada och alla som jobbat för Rodtjenkovs uppgifter, och en framgång för Putin och Ryssland. IOK står trots det fast i sitt beslut, Ryssland får inte delta i OS.

Jag tycker IOK gör rätt. Deras jobb är att måna varumärket OS och är det något idrotten måste göra, för att bevara den trovärdighet som finns kvar, så är det att fjärma sig från fusket. Även om CAS menar att bevisen mot individerna är för svaga så är bevisen mot den systematiska ryska dopningen enorm. Därför väljer IOK helt riktigt att stänga av Ryssland som nation.

Det sorgligaste i dokumäntären "Ikaros" sägs av Don Catlin, den före detta chefen för laboratoriet vid University of California i Los Angeles:

– Alla dopar sig. Varenda en av dem. Med tillräckliga kunskaper kan man lura testerna varje gång. Det är lätt att göra det. Mycket lätt.

I en sådan kamp är visselblåsare som Grigorij Rodtjenkov ovärderliga.

Som George Orwell skriver i sin klassiker, Rodtjenkovs favoritbok, "1984":

"I tider av allmänt utbrett bedrägeri, blir det en revolutionär handling att säga sanningen."

Veckans...

...besvikelse: Är att den fjärde och sista säsongen av "Bron" är så svag. I tre säsonger har jag lärt mig att älska Saga Norén (spelad av Linghemsbördiga Sofia Helin), men när serien nu avslutas så har manusförfattarna förälskat sig i hennes karaktärsdrag så att det har tagit över hela serien. Tråkigt, men de tre första säsongerna tillhör fortfarande det bästa svenska jag har sett.

...lördagsnöje: Blir förstås melodifestivalen – med Kikki Danielsson! Efter "Så mycket bättre"-säsongen, där hon berättade om sin tuffa bakgrund, bland annat hur oönskad hon var som barn, så är det ingen i startfältet jag önskar framgång mer än Kikki.

...förslag: Var att regeringen funderar på att slopa sommartid-vintertid. Äntligen! Våra efterlevande kommer skratta åt oss, att vi ställde om klockan två gånger per år. Måtte det snart vara slut på den galenskapen.

...läsning: Blev överraskande Theodor Kallifatides "Ännu ett liv". Få, om någon, hanterar svenska språket så lätt som Kallifatides. Jag lyssnade en gång till honom, på en kurs i Kalmar, då han förklarade att vi svenskar underskattar vårt språk och för ofta fyller det med förstärkningsord. Så rätt.

...skräll: Är förstås att jag, min gamla sportfåne, sitter i publiken i Louis de Geer i morgon kväll och ser Svansjön med den ryska nationalbaletten. Balettpremiär för mig, för det räknas väl inte jag har sett den underbara filmen "Billy Elliott"? Spännande ska det bli.

...sämsta: Var LHC:s insats mot Skellefteå i torsdags. Säsongens bottennapp i Saab Arena. Sex skott på mål de två första perioderna och sen en grov målvaktstavla av Jonas Gustavsson i tredje. Bättre mot HV71 i eftermiddag?

Kolumn

Christer Kustvik
Läs mer om