Den traditionsenliga Toscanatrippen är avklarad. Sex vänner som flyger till Pisa och i en liten minibuss kryssar runt i Italiens bördiga vin- och olivlandskap.
Det är en ynnest med dessa vänner, vyer och viner. Att en i gänget är uppvuxen i Umbrien gör ju inte saken sämre. Han är vår självklare nestor och guide.
Jag är yngst i gänget, de övriga är pensionärer. Men själv har jag ju minne som en guldfisk och hör allt sämre så jag känner mig väldigt hemma. Dessutom är kvinnorna i gänget så vältränade att jag snarare känner mig som gruppens stela gammeltant.
I flygplatsens säkerhetskontroll väljer en av dessa alerta 69-åriga kvinnor att stanna till en halv sekund i säkerhetsbågen som ska passeras, för att den ska hinna "ta" ordentligt. Då spänner en säkerhetsvakt i 30-årsåldern ögonen i henne och gastar: "Slöa inte!" Hon blev så paff att hon blev svarslös.
Lika svarslös blev jag på transferbussen mellan flygplanet och flygplatsen i Pisa. Sådana där bussar innehåller ju alltid väldigt få sittplatser, de flesta måste stå.
Med häpen blick såg jag hur två av dessa ytterst få sittplatser var ockuperade av två blonda barn, mellan 7 och 10 år. Deras föräldrar stod mitt emot dem och såg tydligt när vårt pensionärsgäng kravlade sig ombord på bussen, och hamnade som packade sillar runt dem.
Den lite skraltiga delen av vårt gäng (männen) har både hjärtbekymmer, utbytta höfter och nya knäleder. Och jag lovar, det syns!
Föräldrarna gjorde ingen min, men när vi hade åkt en stund sa mamman till mig, som hamnat närmast hennes barn, "vill du att barnen makar ihop sig lite, så att du kan sitta på kanten?"
Va? På kanten? Man baxnar. Det kanske var fel, men jag iddes inte gå i konfrontation kring detta tecken i tiden, som för vissa kan tyckas vara en bagatell och som för andra är en skandal, men som alldeles strax skulle vara över. "Äh, vi är snart framme", sa jag, men ville egentligen säga:
"Nej, jag vill inte att dina barn makar ihop sig. Jag vill att dina ungjävlar flyger upp från sina säten som katapulter när gamla, skröpliga resenärer kliver ombord. Jag vill att du ska lära dina barn att de överhuvudtaget inte behöver sitta när de har unga, starka ben, just har suttit i tre timmar på ett flygplan och är omgivna av äldre människor".
Det är läskigt när fullständiga självklarheter och basal medmänsklighet inte förs vidare från generation till generation. Det gör mig rädd.
Och jag tycker synd om barnen.