Det börjar redan i oktober när klockan ställs om. Sakta smyger sig suget på och växer sig starkare tills jag till slut ger vika för mitt begär och hämtar in kartongen där den stått och väntat i förrådet ett helt år. Sen får den stå och ta plats inomhus, helst på ett skrymmande ställe i hallen, tills mannen börjar tröttna. Då är det dags att lägga in stöten. Jag föreslår en enkel lösning på hur vi lätt kan få tillbaka ytorna i lägenheten. Det är mitten av november, men nu är det banne mig tid för adventsljusstakar och pynt att åter luftas!
Häromdagen skymtade jag tända ljus på grannens köksbord genom fönstret. Garanterat någon typ av adventsljus, ja, så måste det absolut ha varit. För det är ju det där med att våga vara först. Vanligtvis brukar stakarna vilja komma upp hos mig tidigare än vad både hyfs och tradition tillåter. Men så fort en granne tar första steget, är vårt hem bara några knapptryckningar bort från att haka på och stå i full ljusprakt.
I år är längtan efter julen starkare än vanligt. Strax efter årsskiftet väntar den för mig och min man största och troligen läskigaste julklappen vi hört talas om. Ett barn.
Vad som kommer efter det jag hoppas blir en ytterst lugn julhelg är okänt och överväldigande att ens tänka på. Och visst finns också risken för att i år bli helt snuvad på både skinka och gran, vilket passande nog skapar ännu ett gott skäl att nalla på firandet i god tid.
Så, mina kära och mycket överseende grannar, nu får ni något att snacka om. Stakarna åker upp i kväll!