Är det en svår fråga? Ja, kanske. Men samtidigt den lättaste i världen. För vad händer när du sluter ögonen och låter tankarna vandra fritt. Var hamnar du?
Jag var på resa med en vän häromdagen. Plötsligt sa hon; ”när jag är ute och åker bil så här och ser mig omkring så tänker jag alltid på underlaget. Den där ängen vore fint att galoppera på. Den där stigen vill jag uppleva från hästryggen.” Hon har ridit i nästan hela sitt liv och vet hur stigen skulle kännas och hur den gröna ängen skulle dofta. Det har hon i bagaget. Det definierar henne.
Kul! Jag känner henne väl, men fick ytterligare en dimension där och då.
Var hamnar jag? tänkte jag. För visst dagdrömmer jag också, spontant och utan att styra. När jag blundar sitter jag ofta i en båt. Jag har fötterna i stroppar och hänger med hela överkroppen ut över vattnet för att väga upp båten. Vi kryssar och ibland slår vågorna över mig. Vattnet är iskallt, men gott. Magmusklerna värker och låren protesterar, men jag hänger kvar. För jag älskar det.
Nästa gång står jag på badmintonbanan. Fingrar på en fjäderboll. Jag vet exakt hur det känns när jag rättar till varje fjäder, en i taget. Motståndaren väntar, men den här stunden är min. Fyra sekunder, sex sju ... Lyfter bollen mot näsan, känner doften, och servar högt och långt. Jag hör ljudet av varje slag. Inget låter som en ren träff på en fjäderboll.
En annan gång kan jag känna att jag skriver allt jag tänker. Ofrivilligt på något sätt. Det är en yrkesskada, antar jag. I tankarna far fingrarna över tangenterna. V a d s k a v i ä t a i k v ä l l ?
Det kan vara lite irriterande, för det tar liksom längre tid att tänka när allt ska bokstaveras, ändå är det lite skönt. Ofrånkomligt.
Segling, badminton och tangentbord. Ja visst, det är stora delar av mig.
Vad är det som påverkar tankarnas riktning? Erfarenhet och vana förstås. Trivsel, antar jag. En identitet som känns trygg.
Jag vet inte. Men jag tror att det är viktigt. Man behöver inte alltid utmana sig själv. Ibland är det skönt att landa i det som är hemtamt och det är nog just det kroppen gör när den för oss till hästryggen, segelbåten eller badmintonbanan till exempel. Det är kanske dags att lyssna? Sluta stressa runt för att prova nya saker hela tiden. En bucket list är nog bra. Men mammas gata vinner i längden.