Under min promenad genom centrala Linköpings stötte jag på ett antal skyltar med oroande budskap. Jag minns särskilt ”Nu ska vi döda dom allesammans och sen kan dom inte göra något mera”.
Att det handlade om att Lars Noréns pjäs Krig just då spelades i Linköping förstod jag inte förrän senare på dagen. Då hade de plockats ned. Av förståeliga skäl.
På redaktionen möttes jag av tjänstgörande nyhetschef, Bittan Svensson, som berättade om ett rått överfall, kanske mord, på Åsgatan och att fotografen Mikael Svensson redan var på plats. En kort stund senare stod det klart att något långt utöver det vanliga hade inträffat. Större delen av redaktionen la allt annat åt sidan. Att försöka beskriva, förklara och förstå det fruktansvärda gick före allt vardagligt.
Sent på eftermiddagen kontaktades jag av flera reportrar, jag vill minnas att det var Fredrik Quist och Håkan Wasén. De hade fått reda på namnen på de döda och ville att vi skulle publicera direkt på nätet. Allmänheten hade rätt att få veta vilka de var, var argumentet. Jag tvekade. Framhöll att de närstående, de efterlevande var brottsoffer. Då har vi som tidning ett ansvar för att inte utsätta dem för publiceringar som kan öka den smärta de redan känner. Jag sa åt reportrarna att kontakta båda familjerna för att få deras syn på exponering i medierna.
Resultatet kunde inte ha skilt sig mer. Mohamad Ammouris familj hade öppet hus, bjöd in vem som ville att dela deras sorg. De ville ha hans namn och bild i tidningen. Anna-Lena Svenssons familj ville emellertid inte ha någon mediauppmärksamhet.
Jag kände att alla vi som jobbade med detta var så uppjagade av situationen att det var lätt att fatta fel beslut. Familjerna hade båda upplevt något av det värsta man kan råka ut för som människa. Allmänheten skulle inte lida särskilt mycket av att få vänta ett tag på besked. Jag avstod från publicering, trots att min journalistiska instinkt sa att jag gjorde fel. Att jag fegade ur.
Nästa morgon, på väg till jobbet, hade alla kiosker och minilivs i Linköping Expressens och Aftonbladets löpsedlar uppe. Där stod inte bara namn på de döda, där fanns även bilder på båda.
Väl framme på tidningen gick jag raka vägen till nätredaktionen och sa att det var dags att publicera namnen.
Under de 16 år som gått har jag ofta funderat på de här besluten. Att jag först avstod av hänsyn, men sedan lät mig pressas till publicering av vad andra medier gjorde. Än i dag vet jag inte om jag gjorde rätt. Att vara publicist i pressade lägen handlar om att söka bästa möjliga lösning där och då. Och det kan skilja från dag till dag.
Ola Sigvardsson är Allmänhetens Medieombudsman, MO. Han var chefredaktör för Corren 2004 – 2011.