Om någon av dessa debattörer skulle råka säga fortsättningen i stället för att bara tänka den skulle vi få höra ”. . . för att på så sätt slippa prata om klass och ekonomi”.
Jag brukar själv dra mig för att prata klass, det känns lite gammelproggigt och inte så där piggt 2010-taligt som till exempel identitetspolitik. Men nu har det ju blivit en allmän sport att gömma allt fult med kapitalismen genom att i stället prata om invandringen, och då måste vi nånstans våga lyfta på täcket.
”Eh . . . den svenska kapitalismens jakt på profit gör alltså att vi säljer vapen till diktaturer . . . men jag vet! Vi pratar om att den som säljer vapnen har slöja i stället!” ”Den svenska kapitalismen besudlar klimatet på ett sätt som får människor att fly från hus och hem . . . men jag vet! Vi pratar om att de som flyr hit kostar pengar!”
Vi ligger fortfarande lite efter, men det börjar bli dags att konstatera: Vi har blivit Danmark.
Strategin är densamma som i vårt grannland: Genom ett evigt hamrande om vad som inte får sägas har fokus flyttats från vad ekonomi och klass betyder för människors välbefinnande till att låta det helt handla om hur invandringen får oss att må sämre. Sexuella övergrepp, kriminalitet, bostadsbrist, risiga pensioner, sänkta lägstalöner, allt beror på invandringen. Enkelt och bekvämt.
Men om vi ska dra lite ekonomi:
LO:s årliga maktelitrapport som kom för någon vecka sen visar som väntat att skillnaden mellan direktörernas och industriarbetarnas inkomster är större än någonsin i rapportens historia.
Statistiska Centralbyråns inkomststatistik visar i sin tur att de flesta samhällsskikt har hyfsade möjligheter att förändra sin ekonomiska status. Men det finns två undantag. Om du har råkat hamna i den rikaste eller den fattigaste tiondelen av befolkningen är risken/chansen att byta plats i den ekonomiska ligan mycket liten.
Det går bra nu. Det har ni hört. Svensk ekonomi blomstrar. Men när Sverige producerar tolv nya miljardärer om året, och de rika tjänar mer pengar på kapital än jobb (att bli rik på att vara rik – är det arbetslinjen, det?): Är det då en rimlig fördelning av pengarna? Eller för att hålla fast i proggjargongen: Kakan växer, men för vem då?
Det är väl där vi skulle behöva skjuva till debatten lite. När allt mer av pengarna i ett samhälle hamnar hos några få leder det ofrånkomligt till att mindre hamnar i det gemensamma.
Den låginkomsttagare som sitter sjukskriven med nyhöjd hyra eller den pensionär som tvingas leva på 9 000 kronor i månaden tar förstås tacksamt emot när det erbjuds någon att skylla på. Grattis till er som har lyckats få det att bli invandringen.