Jag tänker ofta på Mouaaz. Han är åtta år, och jag träffade honom för en och en halv månad sedan i en stuga i Linköping. Precis som alla andra unga flyktingar jag träffat denna höst verkade han vara en riktig kämpe, fast besluten att ta tillvara den chans till nytt liv han fått i Sverige. Men samtidigt fanns där en hinna av sorg över hans ansikte, och jag fick förklaringen direkt: Till skillnad från de flesta av sina jämnåriga kamrater hade han halva familjen kvar i Damaskus och hans oro och längtan efter mamma och de två systrarna gnagde dygnet runt i hans redan alldeles för prövade hjärta. Om Mouaaz känner till Sveriges nya asylpolitik, där anhöriginvandringen hädanefter blir en lyx förunnad väldigt få, är jag rädd att glöden i hans ögon kommer att slockna helt.
För det är barnen jag tänker på i dessa dagar. De barn som dras fram i spillrorna av sönderbombade hus i Aleppo, Homs och Mosul. De barn som dras upp på stränderna vid Lesbos, ibland bara skräckslagna, ibland livlösa med lungorna fulla av vatten. De barn som ligger och fryser med söndertrampade fotsulor intill ett taggtrådsstängsel utan en aning om vad som händer dem. Och de barn som tror att de äntligen är trygga men får veta att de aldrig kommer att få träffa mamma och lillasyster igen eller kanske till och med skickas tillbaka in i det helvete de med fara för sina liv lyckats lämna.
I förlängningen, eftersom jag är mig själv närmast, tänker jag på barnens föräldrar. Hopplösheten i att bädda ner sitt barn under en filt vid ännu en gräns till ännu ett land som inte vill ta emot dem. Och det avgrundsdjupa, ostängbara hål som måste öppna sig hos en förälder som tvingas se sitt barn dö.
Det är hårt att lägga ansvaret för barnliv i händerna på politikerna. Men den europeiska asylpolitik som Sverige nu anslutit sig till är oavsett om man tycker att den är nödvändig eller inte en katastrof för en väldig massa människor. Stoppad anhöriginvandring och tillfälliga uppehållstillstånd är grym business. Jag har stor respekt för våra politiker, jag förstår att det inte bara handlar om att börja omfördela pengar för att fortsätta kunna ta emot människor på flykt, och jag förstår frustrationen i att stora delar av övriga Europa beter sig som självgoda snåljåpar.
Men ändå: vi kan inte ha fullt, inte när alternativet är att barn drunknar eller dör av granatsplitter. Och egentligen är vår nya ungerskinspirerade asylpolitik förstås inte främst ett utslag av att samhället inte pallar mer, utan ett utslag av att medborgarna anser sig inte palla mer. En inställning som i och för sig i mångt och mycket baseras på hur alarmistiska våra politiker väljer att vara, och våra politiker är precis så alarmistiska som de tror att medborgarna vill att de ska vara för att rösta på dem, och så sitter vi där med en ond moment 22-spiral som gör att barn fryser ihjäl i väntan på lite anständighet.
Jag tänker på det varje kväll när jag lägger täcket över mina barn, klappar dem på kinden och säger att jag älskar dem. Jag tänker på att just i samma stund gör andra föräldrar samma sak, fast på andra platser. På en strand på Lesbos. I ett flyktingläger i Jordanien. I en källare i Aleppo, med bomberna dundrandes över huvudet. Det går inte att förstå, men bara tanken på att det kunde ha varit jag, det kunde ha varit mina barn, öppnar för ett ögonblick avgrunden i mitt bröst. Och just den tanken tror jag är den viktigaste vi kan tänka nu.