Ni vet hur det är när man sitter framför tv:n, kanske är det ”Let’s dance”, förmodligen har någon av deltagarna lite osmickrande kläder, kanske är Steffo egentligen lite för tjock för den där västen och Lotta Engberg har nog lite för rynkiga överarmar för den där urringningen. Och nog är Kenza alldeles bedårande i sina broderade jazzbyxor! Självklart vill man dela med sig av sina upplevelser, för det är ju halva nöjet, varför ska man annars titta?
”Shit vad snygg hon är!”
”Men ska hon verkligen ha den där klänningen med de där armarna?”
”Men hur ser han ut egentligen? Och vad har han gjort med håret?”
Sannah Salameh har aldrig varit med i "Let's dance". Däremot är hon sen ett drygt år tillbaka programledare i Bolibompa i Barnkanalen och därmed många barns vän och förebild.
När hon klev av tåget i Malmö en gång i somras kom det fram en liten flicka och sa ”Min pappa tycker du är jätteful”. Om detta berättar Sannah Salameh i en text i Teskedsordens projekt "Inte en främling" – en text som har delats flitigt på internet den senaste veckan.
Sannah vittnar om hur hon hela livet fått höra glåpord om sitt utseende och om hur det på skvallersajten Flashback finns en evighetslång tråd med förskräckliga påhopp mot hennes orätt att ta plats i rutan där de flesta inläggen handlar om just hur hon ser ut.
Det är ju lätt att förfasas. Vilken hemsk pappa som låter sin ytlighet och sina fördomar smeta över på dottern! Och det är så klart förskräckligt att Sannah ska behöva höra ännu en skitkommentar, men det största problemet är som vanligt inte Sannahs ledsnad eller pappans skitstövlighet, utan strukturen. Vi bör alla ställa oss framför spegeln och fråga vad vi själva signalerar till våra barn.
Om vi tar oss rätten att hela tiden bedöma andra människor skadar det inte Steffo eller Lotta nämnvärt, de hör ju inte vad vi säger där i soffan, men det skadar våra barn som hör oss göra fördömandet till ett familjenöje. De lär sig att om någon anser att de är fula är de värda att förakta. De lär sig att de får räkna med kommentarer om hur de ser ut och att de faktiskt också bör kommentera hur andra ser ut. De lär sig att deras och andras värde främst baseras på i vilken mån de lyckas behaga andra människor.
Sannah Salameh är en mycket klok person. Hur hon än försöker sätta sig över kommentaren blir hon så klart ledsen ändå in i själen, men framför allt blir också hon ledsen över strukturen. Naturligt nog lyckas hon inte finna sig i situationen där på tågstationen, men i sin text skickar hon en hälsning till den lilla flickan. Något jag önskar att alla barn kunde få från sina föräldrar:
"Låt aldrig någon bestämma åt dig om du är ful. Låt ingen klaga på din hudfärg, hur du pratar eller hur mycket du väger. Vägra reduceras till bara en kropp, för du är så mycket mer. Låt ingen få dig att känna att du inte hör till."