Klockan tre på natten, medan mörkret ännu ligger kompakt, packar vi in våra tre döttrar i bilen och påbörjar resan hem från semestern i North Carolina i den amerikanska södern. Ditresan en vecka tidigare tog exakt 14 timmar och kändes som en barnlek.
Amerikaner drar sig inte för att köra bil. Långt och länge. När jag funderar på att dela upp resan på två dagar får jag inget medhåll från mina amerikanska vänner. Klart vi ska köra direkt. En vän berättar att de åkte samma sträcka i våras: alla fyra barnen blev åksjuka, de fastnade i trafikstockning, och en tornadovarning utfärdades på radion. Men i övrigt var det inga problem.
Och resan ner gick mycket riktigt smidigt. Efter att ha raderat alla nyhetsappar, Facebook, ochTwitter från min telefon infann sig även lugnet på plats. Men nu ska vi hem.
Timme 1: Vi susar fram i natten på den smala tvåfiliga vägen. Inte en bil i sikte.
Vi kör en Toyota Sienna, en van med skjutdörrar. Enligt amerikanska normer signalerar den ogenerat familjeliv där bekvämlighet trumfar allt annat. Det är den typ av bil som ingen vill köpa men som alla ändå drömmer om, trafikens motsvarighet till en fet fåtölj med kopphållare i armstödet.
Timme 3: Dimslöjor hänger över Virginias majsåkrar i gryningsljuset. Barnen sover.
Utan bil är du förlorad i USA (såvida du inte bor och jobbar i en storstad). Kollektivtrafiken är överlag undermålig. Att resa mellan Newburyport, där vi bor, och grannstaden Haverhill tar 24 minuter med bil och tre timmar med buss. Tågbiljetter kostar skjortan och tågen stånkar fram som om de försökte slita sig loss från 1900-talet. I valet mellan att flyga och åka bil för 2.19 dollar för en gallon (3.7 liter) bensin finns bara ett alternativ. Vi packar matlådor till barnen, laddar paddorna, och kör.
Timme 7: En rött trafikljus stirrar på oss i Chantilly, en förort till Washington, D.C. Jag grymtar att vi borde befinna oss på motorvägen och min man medger att den här genvägen inte blev som han tänkt.
Maken minns de långa bilresorna från sin uppväxt, timmarna på rygg i bakluckan med blicken riktad mot natthimlens stjärnor. Han minns den episka turen tvärs över USA, från San Fransisco till New York, och medresenären som temporärt försvann efter ett möte med lokala förmågor i ödemarkens Oklahoma. Och hans bror låter honom aldrig glömma deras maratonkörning på 25 timmar från Chicago med nedvevade rutor för att vädra ut en mage som lät högre än motorn. De långa resorna är ritual. Alla har sin historia.
Timme 12: Jag ifrågasätter varför vi tvunget skulle köra genom Pennsylvania för att undvika trafiken runt New York.
Amerikaner pratar aldrig om sträckor i mil. Det är timmarna som räknas. Mitt försök att avlasta maken under hemresan tar dock slut efter en ynka halvtimme med tunga ögonlock; jag domnar genast bort i passagerarsätet med en hushållsrulle som huvudkudde.
När jag senare kontrollerar rutten genom Pennsylvania visar den sig vara nära 40 mil (!) längre än sträckan längs med kusten som vi tog till North Carolina. Landskapet var vackert i alla fall, försöker maken tappert.
Timme 14: Himlen är svart av regn och min väderapp varnar för översvämningar.
Timme 16: Vi backar nerför en påfart till motorvägen och undviker med nöd och näppe en stillastående bilkö. Barnen undrar vad vi håller på med.
Timme 18: Maken pimplar energidryck.
Timme 20: Framme. Klockan är 11 på kvällen. Vi har avverkat 140 mil, åtta toalettstopp, och två matpauser.
Vi lovar varandra att aldrig mer göra om det. För barnens skull.
är frilansjournalist uppvuxen i Åby utanför Norrköping och sedan många år bosatt i USA.