Den stora massan älskar inte attacker, den stora massan älskar värme, kärlek och medmänsklighet.
Allt det som Lill-Babs stod för.
Attacker, spydigheter och elakheter är alltid det enklaste, det reptilhjärnan har närmast till, att hugga med den första instinkten. Att som Lill-Babs bemöta alla lika, med samma värme, med samma ödmjukhet, det är det som är det svåra, det eleganta, det beundransvärda.
Det kalla är ett resultat av vår tid, som vissa grupperingar och nya tekniska hjälpmedel drivit fram, och värmen det tidlösa, det som folk alltid har älskat.
Varje dag ser man i flödet människor, inte sällan politiker, som inte förstått detta. Som tror att det kalla, det hårda, är det nya som folk faktiskt vill ha. Som tror att att vara människa, och politiker, är att vinna poänger på andras bekostnad. Jag tror att den politiker som inser värmens styrka, som talar varmt, sakligt och konstruktivt, kommer ha störst framgång i höstens val. Jag tycker politiker borde ha lätt att inse det, de som själva tillhör en av samhällets mest attackerade grupper.
För fanns det en värmekarta över vårt land, där värmen var röd och kylan blå, är jag säker på att den skulle vara blodröd med små stänk av ljusblå prickar. Det är därför extrema, kalla tider och händelser alltid följs, och ofta kvävs, av en varmare motreaktion.
Det har historien visat oss många gånger.
Det är idag ett år sedan attentatet på Drottninggatan i Stockholm, där en våldsman körde ihjäl fem människor med en lastbil, och i ett minnesreportage i torsdagens Svenska Dagbladet läste jag ögonvittnet Steffan Lundbergs ord:
– Det var en mycket underlig dag. Men det blev en väldig värme i situationen. Katastrofsituationer för ju människor samman något alldeles oerhört, hur konstigt det än låter.
Steffan vet. Drottninggatan-attentatet var andra gången han klarade sig levande från en katastrof. Första gången var 2004 i Thailand då han och hans familj flydde upp på hustaken när tsunamin slog till med full kraft.
Efter Drottninggatan visade sig vår huvudstad från sin vackraste sida. Först i aktionen #openstockholm, ett initiativ av Stockholmsbon Jenny Nguyen, där Stockholmare öppnade sina hem för strandsatta människor och sedan manifestationen på Sergels Torg, där 50 000 människor samlades runt den blomklädda trappan för att hedra offren.
Många talade efteråt om att Stockholm de där dagarna, trots det fasansfulla dådet, kom samman och blev en varmare stad.
Så stark är värmen.
Så effektiv är den som motståndskraft.
Lill-Babs tog en del stryk för sin mjuka sida. Alltid varm, alltid generös, men med garden alltid nere var hon sällan förberedd på de smällar som kom.
En politiker som väljer den vägen måste därför tåla slagen, klara att inte slå tillbaka, och ha stark tro på att det är rätt väg. Annars är det lätt att falla in på den lätta vägen, spela på människors rädsla och bara vara alarmistisk, attackerande och spydig.
Ulf Kristerssons första tid som moderatledare har gett visst hopp om att han är poltikern att föra in detta i svensk debatt. Ofta resonlig, sällan alarmistisk, aldrig attackerande. Men en politiker gör inget parti. Om Kristerssons lokala partivänner runt om i Sverige fortsätter som vanligt, och tävlar i vassa attacker mot allt och alla, så blir Kristerssoneffekten minimal, inte bara i hans parti, utan i hela den politiska debatten.
Idag är det fyra dagar sedan hela Sveriges värmeambassadör, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, gick bort.
Låt oss alltid hedra hennes minne.