Vem vill vara politiker idag?

Linköpings kommunpolitik har de senaste veckorna drabbats av två tunga förluster.

Foto:

Krönika2017-12-02 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Först Christer Mård (L) som efter 1,5 års inhopp som kommunalråd förklarade att det räcker så. Sedan Christian Gustavsson (M) som i torsdags meddelade att hans tid som heltidspolitiker är över, att han ska studera till ingenjör och kanske fortsätta som fritidspolitiker.

Två starka profiler tackar för sig och de största förlorarna är Linköpings kommuninvånare, oavsett partifärg, som tappar två förtroendevalda.

Hur är det egentligen att vara politiker idag? Vem vill vara det?

En del slutar plötsligt, andra sitter kvar i all evighet.

Jag ringde Mård och Gustavsson för att söka svar.

– Dagens politiska samtal är tyvärr ganska fördummande, säger Christian Gustavsson. Inte minst i mitt eget parti, det var en del i den kritik jag framförde mot den tidigare partiledningen; har vi för länge målat saker i mörka färger när vi borde berättat vad vi vill åstadkomma. För mycket av dagens politiska samtal handlar om att hitta fel i den minsta lilla bisats och sen göra en grej av det. Jag tror inte det leder till så bra resultat.

Christer Mård ger ändå hopp om det lokala politiska samtalet.

– Man känner inte igen sig om man jämför samtalstonen i en kommunal debatt och en tv-debatt med rikspolitikerna, där jag tycker det mest går ut på att missförstå vad den andra säger. Så fungerar det inte i kommunen. Kanske ibland, men mycket mer sällan. Grunden som alla delar, som präglar samtalet, är en stark vilja att göra bra för Linköping.

Gustavsson framhåller gärna att kommuninvånarna är trevliga mot sina politiker.

– Visst, sociala medier har inneburit en brutalisering av samtalet, där kan man säga saker rakt ut i tomma luften och inte behöva ta ansvar för det, men de allra flesta som hör av sig till mig är inte arga eller oförskämda, de är nyfikna och intresserade. Så jag känner inte igen mig i tonen som hålls i vissa kommentarsfält, de flesta människor uttrycker sig inte så.

Christer Mård är inne på samma linje, att samtalet med medborgarna oftast hålls i bra ton:

– Det var ett hårdare klimat att vara ordförande för en hockeyklubb än att vara kommunalråd i Liberalerna. Där gick det över gränsen många gånger. Det tycker jag inte det gör i politiken. Där handlar det mer om påtryckningar från grupper.

Mård, som under sin tid i Svenskt näringsliv och LHC ofta hördes i debatten, tycker att kommunpolitikerna borde ta mer plats, sticka ut hakan och förklara hur viktiga man är för samhället.

Att vara kommunpolitiker är ett hårt arbete, långt ifrån rikspolitikens rampljus och hätska tv-debatter.

Det har Mård reagerat starkt på.

Han säger:

– Jag tänker på kommunfullmäktige, som man kan se som demokratins vagga, där 90 procent av ledamöterna inte är heltidsarvoderade. Fritidspolitikerna måste hitta sin tid vid sidan av familj och vanligt arbete. Jag är imponerad av de som får ihop det pusslet och orkar fortsätta, men tyvärr gör ju inte alla det. Att sätta av så många kvällar som det poltiska arbetet kräver, samtidigt som man har familj, det skapar mycket problem. Jag har sett många i det politiska livet som har det jobbigt runt omkring sig.

– Har vi rätt förutsättningar för att människor ska klara av det politiska livet? Uppskattas de för sin insats? Finns förståelse för politiken eller tycker många att politiker inte fattar nånting? Det har jag fått höra ofta, när jag själv engagerat mig, hur lätt det är att raljera över politiska beslut, som att politiker inte förstår något. Vem kommer orka vara fritidspolitiker? Får vi inga fritidspolitiker så får vi inga kommunalråd, för det är ju därifrån de hämtas. Generellt sett hoppar närmare 25 procent av politikerna av sitt uppdrag under en mandatperiod.

Christian Gustavsson har varit heltidspolitiker i elva år, han älskar sitt jobb, han är noga med att betona att han inte har tröttnat på politiken, att hans avhopp bara handlar om att han är mer sugen på något annat.

Men även han ser orosmoment runt den politiska återväxten.

– I de mindre kommunerna finns det påtagliga problem, där finns det all anledning att vara orolig. I de större kommunerna kommer vi partier under lång tid ha kloka människor att besätta våra funktioner med. Som medborgare, om man vill ha väl fungerande kommuner och regioner, så ska man nog vara lite orolig och engagera sig mer. Och framför allt vara mer tacksam att det finns människor som är villiga att satsa kvällar och helger, en stor del av sitt liv, för att göra sin kommun bättre.

– Jag tror medborgarna underskattar sina lokala politiker oavsett parti. Man tror att politiker engagerar sig politiskt av fel skäl när de flesta faktiskt engagerar sig av rätt skäl.

Mård anser att förutsättningarna mellan politiken och det övriga arbetslivet är för stor.

– Det är okej om man väljer bort politiken för att man vill göra något annat, det är bra med omsättning bland politikerna, men det är synd om man gör det för att det är otroligt mycket bättre förutsättningar och ersättningar någon annanstans. Då är det något fel.

Mård tror dessutom att politikens mötesstruktur, med många, långa, sena möten, skrämmer bort en del.

– Politiken är väldigt traditionell i sin uppbyggnad, egentligen ser den likadan ut idag som när min pappa var aktiv för 50 år sedan, med möten och nämnder. När ni på Corren har möten så utgår jag ifrån att ni ibland har telefonmöten, ibland videomöten, ibland att det räcker att ni reagerar på ett utskickat material. Politiken måste också modernisera sin mötesstruktur.

Du menar ett fullmäktige där alla är uppkopplade på stora skärmen?

– Ja, om 15 år så är nog det en självklarhet. I den konkurrens som finns på arbetsmarknaden är det viktigt att erbjuda bra villkor även för politiker. Att vara vd för ett mellanstort företag i Östergötland innebär oftast en betydligt högre ersättning än det ett kommunalråd har. Dessutom slipper du i stort sett all granskning, så länge det inte händer något med företaget. Medan du i det politiska systemet är övervakad i allt du gör.

Problemet för politiken är detsamma som för föreningslivet i stort, jag har lyssnat på så många idrottsledare de senaste åren som brottas med samma fråga, att få folk att engagera sig bortom sig själv, i en narcissistisk tid då så mycket handlar om självförverkligande.

Mård och Gustavsson ger mig ändå hopp om kommunpolitiken, att det finns en konstruktiv ton där mellan politiker och invånare, en ton att värna om för alla oss som sitter på den politiska läktaren och bedömer dem som tar sitt demokratiska ansvar.