Jag intervjuade nyligen Alfred Malmros, en 32-åring som växte upp i Linköping och som nu gör karriär på Google i New York (se sidorna A6–A8 i dagens tidning).
Han berättade bland annat om sin skoltid, hur han började skolan ett år tidigare men ändå aldrig hittade rätt.
– Skolan var lite för lätt, sa han. Jag var otroligt rastlös, att sitta på samhällsvetenskap och gå igenom ett kapitel i taget…
För Alfred var det mer givande att diskutera världsproblemen med kompisar än att lyssna på lärare, han skolkade mycket, men fick tack vare sina toppar ändå okej betyg.
När jag varit ute i skolorna senaste veckorna, och gjort reportageserien ”Skolan i dag”, har jag tänkt mycket på elever som Alfred.
Barn som löser allt skolan ger dem, där skolans utmaning är att hålla dem motiverade så de inte lessnar av leda, som Alfred.
Ingen pratar om dessa barn.
Så mycket skolpersonal som jag talat och mejlat med, säkert ett hundratal lärare, rektorer, kuratorer och resurser, men ingen har med ett ord nämnt dessa barn.
Alla talar om barn med språkstörning, barn med adhd, barn med aspergers, nyanlända, men aldrig de särskilt begåvade.
Ja ja, det går väl ingen nöd på dem, de får ju hyfsade betyg ändå, kanske någon säger.
I skolan handlar det inte om vilka det går nöd på, i skolan gäller skollagen och där står det: ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.”
En svensk skolundersökning för några år sedan visade att gruppen särbegåvade är bland de som vantrivs mest i skolan, 92 procent av dem såg skoltiden som en mörk period av livet. De kände sig bestraffade för vilka de var, av andra elever och av lärare. De tyckte att de tvingades anpassa sig efter åldersgruppen, att deras förmåga och drivkraft inte uppmuntrades.
Spetsutbildningarna på högstadiet, som tillkommit och ökat kraftigt de senaste åren, är ett bra försök av skolan att möta de särbegåvade. Berzeliusskolans matte och Folkungaskolans science är två lysande exempel i Linköping.
Men de sju åren innan högstadiet, vad görs då för att möta de särbegåvade?
Hur många av dem har redan tröttnat när det är dags för högstadiet?
DN skrev förra året intressant om särbegåvning där en av världens främsta i ämnet, amerikanska psykologen Linda Silverman, förklarade att en särbegåvad elev kan underprestera och vara i minst lika stort behov av hjälp som en elev med ett intellektuellt funktionshinder.
Skolan hanterar språkstörning och en mängd andra diagnoser, men vem möter "funktionshindret" särbegåvning?
Ett problem, tror jag, är att svenska skolan för ofta klumpar ihop särbegåvade barn med högpresterande. Enligt skolverket är 15–20 procent av de svenska skoleleverna högpresterande, med höga provresultat och fina skolbetyg, men de ska inte förväxlas med de särbegåvade.
Professor Roland S Persson har formulerat den beskrivning av särbegåvning som Skolverket använder:
"Den är särbegåvad som förvånar dig vid upprepade tillfällen med sin osedvanliga förmåga på ett eller flera områden, både i skolan och i vardagslivet."
När skolorna tvingas prioritera, när lärare och resurser måste välja i klassrummet, då tillhör de särskilt begåvade ofta förlorarna.
Alfred Malmros slutade ändå som vinnare, han hittade sitt drömjobb, av en tillfällighet blev hans passion hans yrke när han hamnade som marknadschef på Googlebolaget Jigsaw.
Men hur många bortglömda, borttappade, Alfred Malmros går det på varje vinnare?